ESSÄ. Hösten 2021 röstade tjeckerna bort socialdemokratin. Landets äldsta parti – som sedan 1990 levererat regeringar och en president – åkte ut ur parlamentet. 

Socialdemokraternas oförmåga efter finanskrisen 2008 banade väg för en populistisk era i Tjeckien. Under ”migrationskrisen” 2015 valde de att utmanövrera den partifalang som värnade mänskliga rättigheter och – med blicken på landets skeva befolkningspyramid – bejakade invandring.

I stället tävlade S med populisterna i xenofob skräckpropaganda: Om invandrare släpps in tar de pensionärernas hem, kultur och bidrag!

Två val senare hade Socialdemokraterna blivit överflödiga. 

I Nederländerna, som till skillnad från Tjeckien hade betydande invandring under 2010-talet, skedde något likande. Socialdemokratiska PvdA var ett av efterkrigstidens kolosspartier med 30 procent av rösterna. 2017 fick de fem procent, 2021 rörde de sig inte ur fläcken. 

Tävlat om tre I

Sedan millennieskiftet hade nederländska partier tävlat om de tre ”I:na”: Invandring, Integration, Islam. Men väljarna oroades för ”zorg” – vård och välfärd (Cas Mudde, The Guardian 14/3/17).

Scenariot är bekant: Etablerade partier, ansvariga för att välfärden har utarmats, tappar väljare och hoppar på populisttåget. I stället för att reparera det dysfunktionella skapar man syndabockar. 

Jämförelsen mellan EU:s socialdemokrater kan kompliceras. Men även där länder skiljer sig åt finns polarisering och klyftor som kräver nya samhällskontrakt för en globaliserad värld. 

Makt, som sociologen Zygmunt Bauman skrev i ”Retrotopia” (2017), har frikopplats från geografiska territorier. Nationsgränser är porösa och upprätthåller inte traditionella funktioner. Global handel och ekonomiska transaktioner har fött politisk impotens – Elon Musk gör just nu sitt bästa för att driva hem poängen rejält.

Rekylen är orolig nationalism och kollektiv narcissism som gör det svårare att bemöta globala utmaningar. Klimatet? Nej, vi röstar på partiet som lovar 16 öre billigare diesel.

Samhällskontrakt byggs inte på katastrof

Ett sätt att se på miljöpartiers öde är att samhällskontrakt svårligen byggs på något som betraktas som en katastrof. Det negativa måste överföras på andra.

I Sverige har detta inneburit att vi på kort tid omvandlat synen på invandring. Den värld som nyligen var nödställd är nu istället hotfull. 

Ett av andra världskrigets arv var den liberala idén om okränkbara individuella rättigheter. För att efterlevas behövde det utrikespolitik med blicken på människorättsliga frågor (MR).

Asylpolitik som lovade skydd. Ju svårare det är att få skydd, ju färre stater som medverkar till internationella strukturer och garanterar det, desto färre dissidenter i diktaturer som kämpar för rättigheter. 

Den världen krävde offentlighet och politiker som höll liv i MR-frågan. Men under 2010-talet hände något även i Sverige.

Nationell och internationellt

2016 beskrev historikern Lars Trägårdh MR-idealism som en ”civil religion med överstepräster” (GP 23/1) som stod mot medborgerliga rättigheter och ”folkopinion”. Balansen mellan det nationella och internationella är aldrig enkel – men vågskålen började tippa mot något för svenskt vidkommande nytt.

Hösten 2020 publicerade socialdemokratiska Tiden artikeln ”Absoluta rättigheter – en borgerlig mytbildning” (7/10/20) av Roger Persson Österman, professor i finansrätt:

“Ingen individuell rättighet är absolut. Vad mera är, flyktingens individuella rätt måste brytas mot den starka kollektiva rättigheten av att den svenska välfärdspolitiken de facto kan upprätthållas”. Det var ett avståndstagande från 1948 års deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Payam Moula, chefredaktör på Tiden, och Martin Rynoson, samhällspolitisk strateg, skrev samma höst att de “ser stora möjligheter för en socialdemokrati bortom liberalismen”.

Denna möjlighet stavas nu restriktiv invandringspolitik. De som mindes Magdalena Anderssons installationstal 2021 förvånades inte över hennes flata inställningen till Tidövtalet. 

Ögat på Mette Frederiksen

Talet var skrivet med ena ögat på den danska statsministern Mette Frederiksens förslag, där samhällets problem blev synonyma med invandrare. Något som ska lösas med hårdare krav.

Om inte signalen till väljarna gick fram förtydligades den när Andersson kommenterade Tidöregeringens restriktiva migrationspolitik med att det ”paradigmskiftet” genomfördes av sossarna 2015. 

De stora politiska krafterna i dagens Sverige tävlar alltså om vem som kan visa sig handlingskraftigast mot flyktingar och invandring. Obrydda om forskare som varnar för vad som sker när man skapar andra klassens medborgare på etnisk grund – och utmålar dem som hot.

Omvandlad till retorisk figur – ”den förändrade demografin” – får denna avindividualiserade katastrof bära skulden för rasismen och välfärdens kollaps. 

Lösningen? Judge Dredd-polis och indragna bidrag. Det blir lättare att villkora rättigheter för invandrarfamiljen och behandla den som schackpjäs. Dansk gettolagstiftning har gått vidare från att diskutera ”utomeuropeiska” som kollektiva brickor. 30 år efter murens fall har Europa fått nya femårsplaner, denna gång ”demografiska”. 

Tankesmedjor har börjat sälja in

Svenska tankesmedjor har redan börjat sälja in dem – här Payam Moula med en oxymoron: ”[D]en danska linjen är stringent och begriplig för det danska folket. De förstår varför partiet river bostäder i utsatta områden samtidigt som partiledaren markerar mot rasism”. Om ens politik innebär tvångflytt på etnisk grund är det kanske inte imponerande att munnen ”markerar mot rasism”. 

Den psykologiska defekt som gör att partier vana vid maktmonopol har svårt att erkänna sin roll i välfärdens avveckling och hellre – stringent och begripligt – stigmatiserar samhällets svaga kräver sin egen text. Men det inbegriper oförmågan att se hur det har gått för flera europeiska syskon som jagat högerpopulisters svans. 

Det finns så att säga andra svenska partier som skäller om Invandring, Integration, Islam. Som med siktet inställt på ett Folkhem, med ”Folk” i bestämd form singularis, lovar välfärd i utbyte mot stängda gränser. I botten ligger oförmågan att förstå att rasismen i Sverige är en seriös politisk kraft. Det förenar Tidölagets SD-samarbetande borgerlighet och falangerna som driver Socialdemokraternas ”danska” linje. 

Legitimerar man denna syn på invandraren och nationen, då är kallduschen sossarna riskerar Sveriges minsta bekymmer.

Jämka ovärdig ojämlikhet

Är integration en komplicerad fråga? Ja. Men socialdemokrati med ambitionen att jämka ovärdig ojämlikhet kunde i stället påpeka att integrationspolitik långt ifrån bara handlar om invandringen och dess ”volymer”. Att den hänger samman med vilket land man har format.

Ojämlika kommer samhällen att vara. Men kan man inte leva på sitt arbete utan ständig panik samtidigt som tillväxten på dollarmiljardärer är en av världens högsta – då är det ovärdigt ojämlikt. Och farligt. 

Sådana samhällen är del i integrationsproblemet. Men inget som flyktingen automatiskt ansvarar för. Ändå menar Österman att “flyktingens individuella rätt måste brytas mot den starka kollektiva rättigheten av att den svenska välfärdspolitiken de facto kan upprätthållas”.

EU:s svårighet att komma överens om migrationspolitiken sänder signalen att invandring är det största problemet, vilket i sin tur försvårar att komma överens. Och, törs man påpeka, gör flyktingen än mer radioaktiv. Någon som förvånas över att Tidögänget kraftigt – och utan protester – sänkt kvoterna för världens mest utsatta flyktingar?

Att just detta Sverige till våren är EU:s ordförandelandet och ska lotsa en gemensam migrationspolitik känns lagom betryggande. 

Flyktingens brutna rätt

Låt oss därför göra frågan om flyktingens brutna rätt – för att tala med Österman – konkret utifrån ett av Tidöavtalets minst diskuterade förslag. Asylsökande ska låsas in i ”center”. Detta praktiseras i Nederländerna, trots att det är i konflikt med internationella fördrag. MR-organisationer har visat att det tär psykiskt att vara inlåst i uppåt två år. Det påverkar barn särskilt. Och man lär sig inte språket.

För den som undviker att kritisera Tidöavtalet – med sina hot mot familjeåterföring, barnrätt, modersmålsundervisning och tolkhjälp – eller inte reagerar när MR-organisationer attackeras av Sverigedemokraterna spelar sådant kanske mindre roll. För detta är ju betydelsen av ”paradigmskiftet”. 

Det är möjligt att Socialdemokraterna lyckas i tävlingen. Sett till det danska exemplet, och att 20 procent av svenskarna sväljer ett nyss-nazistiskt parti, är det inte otroligt att väljarna 2026 blundar för vilka ”stram” migration och ”hård” integration drabbar. Så länge partiet påstår sig gå vänsterut i välfärdsfrågor.

Men det är bra om vi uppmärksammar att varan Socialdemokakraterna säljer kommer till priset av att bryta med en människosyn som har varit central för europeiska värderingar sedan 1945.

Och att vi berättar vilka det är som får betala notan.