– Nyans är partiet för oss invandrare, säger Abel, som var min elev för några år sedan.
Några få dagar innan valet träffas han och jag av en slump på Slussens tunnelbanestation.
Under sin gymnasietid var Abel en av de eftertänksamma elever som gärna pratade politik, så även nu.
Han berättar att han ska rösta på Nyans. När jag frågar varför svarar han utan att tveka:
– De är på vår sida.
Svikna minoriteter
När rösterna hade räknats färdigt i slutet av september stod det klart att partiet Nyans tagit ett mandat i Landskrona och ett i Botkyrka. Framför allt knep de en stor andel av rösterna i socialdemokratiskt trogna valdistrikt.
Därför var det förvånade att vänsterns eftervalsdebatt i så ringa grad handlade om varför Socialdemokraterna tappade väljare till Nyans och hur de kan vinnas tillbaka.
Enligt Abel har de etablerade partierna svikit invandrare och minoriteter.
Samtidigt har Nyans lovat honom och flera andra i Alby, hans hemort, att ta krafttag mot islamofobin och förbjuda koranbränningar.
På Abel låter det som att Nyans verkligen vet något om den känslomässiga och politiska sprängkraften i att inte bli sedd.
Kräver erkännande
Några dagar efter valet besöker jag Hornstulls bokhandel där tidskriften Fronesis presenterar sitt nya nummer med temat “Erkännande”.
Erkännande är just vad allt fler grupper kräver i dag. Från Metoo-rörelsen och Black Lives Matter på vänsterkanten, till vita arbetarklassväljare som känner sig förbisedda av samhället på högerkanten.
Med tanke på Nyans inträde på spelplanen ser det ut att vara en trend som håller i sig.
Moderaterna vill att man ska jobba och bli framgångsrik, medan vänstern gärna är offer
Under Fronesis seminarium minns jag mötet med Abel. Flera av hans äldre vänner, som inte röstar på Nyans, röstar istället på Moderaterna.
Enligt dem återupprättade Regeringen Reinfeldt och ”det nya arbetarpartiet” arbetarnas status. Eller som Abel uttryckte det:
– Moderaterna vill att man ska jobba och bli framgångsrik, medan vänstern gärna är offer.
Resurser räcker inte
På sätt och vis håller jag med Abel: Högern är bättre än vänstern på erkännande.
Det är som om vänstern missar att de som drabbas av nedskärningar inom exempelvis äldreomsorgen berövas både resurser och erkännande.
Det räcker helt enkelt inte med fördelningspolitiska satsningar, att omfördela materiella resurser. Även erkännande måste fördelas jämlikt.
Efter fyrtio år av nyliberalism dominerar synsättet att socioekonomisk framgång, konkurrenskraft och självständighet leder till ett högt socialt och politiskt erkännande.
De som inte uppnår de nyliberala värdekriterierna, det vill säga de flesta av oss, ser sig som förlorare.
Identitetspolitikens roll
Bland de som har svårt att spegla sig i den övre medelklassens identiteter, yrken och livsstilar finns industriarbetare och arbetslösa, men även många hbtq-personer, muslimer och andra minoritetsgrupper.
Därför bör vänsterns uppgift de kommande fyra åren vara att föra en politisk kamp för att avstigmatisera utsatta grupper och bygga allianser mellan alla de krafter som avser att utmana den nyliberala politiken.
Valresultatet, och då i synnerhet Nyans framgångar, visar även att identitetspolitiken fortfarande har en roll att spela.
Kanske måste vi återuppta diskussionen om identitet och minoriteter från 10-talet.
Innan jag hoppar på tunnelbanan och skiljs från Abel berättar han hur han och hans grannar i Alby uppfattar Magdalena Anderssons budskap i valrörelsen.
Gång på gång utmålas de som ett problem för Sverige, menar han. Allt mer sällan som en del av Sverige.
Där har vi kanske grundorsaken till att Nyans existerar.
