Undersköterskan Nakari Osman bromsar hiv i Malawi

Nakari Osman hade egentligen tänkt sig att bli journalist.

– Att få skriva ur botten av sitt hjärta lät så roligt. Men jag kom inte in på Journalisthögskolan och så hade jag en kompis som jobbade inom vården och berättade om sitt jobb. Jag blev sugen. Och nu vill jag inte byta, säger hon till Kommunalarbetaren.

Så här står hon, på Umodzi familjecenter i Blantyre i Malawi. Det är en mottagning för hiv-positiva och på ett sätt påminner hennes yrke om en undersköterska i Sverige, hon tar emot och tar hand om många patienter på en dag.

Men här finns också en stor låda med bromsmediciner som hon själv är med och delar ut, hon ger medicin på ett på annat sätt än sina svenska kolleger.

Hiv-epidemin minskar i Malawi

Malawi ligger i södra Afrika och är en relativt välfungerande demokrati. Landets största problem har tre bokstäver: hiv. 8 procent av befolkningen över 15 år är smittade.

Det finns flera anledningar till att så många i Afrika och Malawi är drabbade av smittan. En orsak är att fattigdomen och brist på testning och sjukvård. Men tack vare ett välutvecklat vårdsystem här i Malawi minskar andelen stadigt och dem som verkligen blir sjuka i aids blir också färre.

Nakari Osman visar oss runt på Umodzi. Här vårdas 16 000 hiv-patienter varje år. Har man väl fått ett positivt testresultat slussas man automatiskt hit.

Inne i mottagningsrummet tar Nakari Osman emot Enala Thipa Chikoti. 

Enala Thipa Chikoti har levt med smittan i 12 år, men tar regelbundet sin bromsmedicin och kan på det sättet leva ett vanligt liv. Hon går varje morgon till sitt jobb på marknaden som grönsaksförsäljare.

Hiv kan överföras under ammning

I Enala Thipa Chikotis famn ligger fyramånadersbebisen Patricia, fortfarande hiv-negativ.

– Tack vare att Enala följt våra instruktioner och regelbundet tagit sin medicin är chansen mindre att dottern också kommer att få hiv, berättar Nakari Osman.

Men det finns ingen garanti och Patricia måste testas regelbundet ända tills Enala Thipa Chikoti slutar amma henne.

Med Enala Thipa Chikoti och Patricia är också tonårssonen Wilfred, precis som sin mor är han hiv-positiv.

En av de viktigaste anledningarna till att så många ändå följer våra rekommendationer och tar sina mediciner är att de är gratis.

Gott om bromsmediciner

Besöket hos Nakari Osman går fort. Hon frågar om patienterna har tagit sin medicin, om de har råkat ut för några biverkningar eller några andra symtom sedan senast de sågs. Snabbt klickar hon sig fram på datorskärmen och skannar sedan Enala Thipa Chikotis journal med en streckläsare.

Även om väggarna är av sliten puts och datorn kanske inte av den allra senaste modellen känns allt förvånansvärt modernt för att vara i ett av världens absolut fattigaste länder.

Efter att alla frågor är ställda skriver Nakari Osman ut en ny omgång bromsmedicin till Enala Thipa Chikoti och hennes familj. På golvet står en stor låda med pillerburkar. Pengarna till läkemedlen kommer från organisationen Global Fund, ett världsomspännande initiativ för att utrota hiv, tuberkulos och malaria. Sverige är en av de största bidragsgivarna.

På sjukhuset i Blantyre får Enala Thipa Chikoti en rejäl vit burk, den räcker för tre månader.

– En av de viktigaste anledningarna till att så många ändå följer våra rekommendationer och tar sina mediciner är att de är gratis. Ett vårdbesök här kostar ingenting, berättar Nakari Osman.

Alla ska våga prata om sex

Besöket med Enala Thipa Chikoti går fort, det tar tio minuter från att hon kommer tills hon kan gå iväg med sina mediciner. Hon erbjuds också kondomer, överallt på centret finns gratis kondomer.

Nakari Osman och hennes kolleger jobbar hårt för att alla ska våga prata om sex och riskerna. Men helt problemfritt är det förstås inte. En nyligen utförd undersökning bland Malawis befolkning visar att stigmatiseringen av hiv-positiva i landet fortfarande finns där.

15 procent av de tillfrågade skulle exempelvis inte vilja köpa färska grönsaker om man visste att försäljaren var positiv. 8 procent tycker inte att hiv-positiva barn ska gå i samma skolor som hiv-negativa.

– Ja, det finns ett stigma. Många skäms över att behöva komma hit. Därför har vi patienter som föredrar att komma till vår klinik framför att besöka kliniken i sin hemstad. Jag har patienter som kommer ända från Zomba, 55 kilometer härifrån, säger Nakari Osman.

Hon berättar vidare att det händer att hon möter patienter på stan men att hon då aldrig hälsar för att inte genera patienten om det är så att någon vet vad hon jobbar med. 

– Men om de hälsar på mig säger jag så klart hej tillbaka.

Personlig erfarenhet av hiv

Hon har själv personliga erfarenheter av hiv-smitta, en familjemedlem är smittad, men hon vill inte berätta vem.

Många av patienterna hon tar emot är barn, här finns alla åldrar från spädbarn till pensionärer. För att barnen ska se fram emot sina besök här har Nakari Osman satt ihop en särskild barnverksamhet. Varje helg träffas över 150 barn, uppdelade på tre grupper, på hiv-centret.

– Det är så fint. De får gunga, måla, leka. Vi bjuder dem på lite snacks och familjen får resan hit betald. Det är ett viktigt sätt att göra så att familjen får en koppling hit och så att barnen tar sina bromsmediciner.

För om de inte gör det väntar aids och död.

– Det händer att jag blir arg på mammor som inte vill bli testade eller som inte tar sina mediciner. Det är så smärtsamt att se.

Jag tjänar 1 000 dollar (runt 10 000 kronor) i månaden. Vad tjänar en undersköterska i ditt land?

Utbredd tro på alternativmedicin

En anledning till att patienterna inte tar sina mediciner är att tron på vetenskapen inte är så stark i landet. Många fäster fortfarande sin tilltro till alternativmedicin och ”doktorer” utan utbildning. 

I dag tar i alla fall flera barn än förut sina bromsmediciner. Nakari Osman berättar att det var svårare förr eftersom den då kom i pulverform och pulvret smakade bittert, barnen kräktes ofta.

– Men nu finns medicinen som piller och är sötare. Då är det enklare.

Grönsaksförsäljaren Enala Thipa Chikoti tjänar i bästa fall någon dollar om dagen, för en utbildad undersköterska som Nakari Osman ser löneläget betydligt bättre ut.

– Jag tjänar 1 000 dollar (runt 10 000 kronor) i månaden. Vad tjänar en undersköterska i ditt land? 

Jag berättar om löneläget i Sverige och Nakari skakar på huvudet i förundran. Själv drömmer hon om en framtid som psykolog. I dag finns en psykolog på avdelningen.

– Och hon ska ta hand om 16 000 patienter. Det säger sig självt att vi skulle behöva flera.

Hon skrattar mycket trots det tunga ämnet vi talar om. Och hon är hoppfull. När jag ber Nakari Osman tänka på framtiden och situationen om hiv i Malawi då, svarar hon:

– År 2030, då är det fixat!