KOMMENTAR. – Jag har ingen aning om när jag kan komma hem igen, det kan vara om ett år eller om tio år. Jag vet bara att jag inte kan stanna i Ryssland. Det enda sätt som Putin kan hantera en konflikt på är att eskalera den, jag tror att det kommer att bli värre i Ryssland i många år framöver.

Han sitter mitt emot mig på en servering i Almaty, klockan är fem på morgonen. Vi har bägge rest i ett dygn utan att sova. Vi möttes i receptionen till ett slitet gammalt hotell som möjligen sett sina bästa dagar under sovjettiden. 

Receptionisten bara skakade på huvudet och sa irriterat att de absolut inte hade något rum åt oss eller någon annan. I receptionens soffa låg någon och sov.

– Det är fullt på alla hotell i hela Almaty säger min nye ryske vän uppgivet när han scrollar olika bokningssidor för hotell. Möjligen finns det ett löjligt dyrt rum på en resort flera mil utanför stan.

När jag ser mig om förstår jag varför. Runt oss på serveringen sitter trötta sorgsna unga ryssar som tittar lite planlöst i sina telefoner eller bara stirrar tomt framför sig. En familj låter de tre små barnen sova tillfälligt ombäddade på en bänk, föräldrarna ser dödströtta ut. 

Bara en liten ryggsäck

Många, inklusive min nya vän, har bara en liten ryggsäck med sig. I den har de slängt ned det nödvändigaste innan de tog ett snabbt farväl och kastade sig iväg för att undgå mobiliseringen och inkallelseordern. Bara här i Kazakstan har fler än 100 000 ryssar anlänt den senaste veckan.

– Alla tåg och flighter är fullbokade, och priserna är skyhöga. Jag lyckades hitta en förbindelse med fyra byten. På mitt plan från Novosibirsk till Astana var det bara två kvinnor, jag tror att bara tre passagerare var kazaker, annars var vi bara ryska män som inte vill delta i kriget mot Ukraina. När vi hade landat i Astana ringde jag min fru och sa att jag hade klarat det, jag var ute ur Ryssland.

De har inga barn än, men tanken är att frun ska komma efter. Nästan alla unga ryssar jag talar med svarar så, först åker de, sedan ska flickvännen, frun och barnen komma efter. Jag nämner att 200 000 ryssar ska ha lämnat landet sedan beskedet om mobiliseringen.

– Nu är det minst 300 000, påpekar han.

Två killar från Sibirien

Han var säker på att bli inkallad. När han gjorde värnplikt hade han varit befäl för ett batteri SAM-robotar. Nu är han teamleader på ett internationellt företag och pratar bra engelska. 

På ett vis är det typiskt, det är de välutbildade, de som har kontakter och besparingar som enklast kan fly. Men det gäller inte alla, jag träffar två unga killar från Sibirien som inte kan ett ord engelska.

– Det här kriget är bara totalt vansinne. Jag har släktingar i Ukraina, jag har inget otalt med dem. I Ryssland är det bara propaganda och lögner – det blir bara värre och värre. Men det är mitt land, det har varit mitt liv. Jag älskar Moskva där jag bor.

Han skakar på huvudet som om han försökte ta in att han faktiskt har lämnat landet.

– 80 procent av mina vänner har lämnat Ryssland, jag känner ingen som stöder det här kriget, tillägger han sedan.

Det är en exodus, en enorm flyktingvåg. Jag inser det när jag går runt i Almaty. Överallt möter jag de unga ryska männen som vandrar runt i små grupper. De har kontakt med varandra över grupper på Telegram, de delar tips. Ryktena sprider sig blixtsnabbt, ”imorgon stänger de den ryska gränsen för utresande män” säger någon. 

Det går att lämna landeet

Men än så länge går det att lämna landet. Till EU är det svårt att få visum och resa in, men till Kazakstan, Georgien, Armenien och Mongoliet är flyktingströmmen enorm. Efter männen ska fruarna och familjerna komma. Det är de driftiga och de språkkunniga som drar först, en enorm brain drain. 

Medräknat familjer kan det bli en miljon ryssar som lämnar landet på grund av mobiliseringen.

När jag går mellan stånden med nötter, torkad frukt, kött och ost i Almatys gröna basar möter jag flera grupper med unga ryssar. En del ser mycket unga ut, de kan vara 17-18 år. 

De gängliga killarna ser osäkra ut. En grabb liknar min egen son som är 15, då skär det i hjärtat. Vart ska de ta vägen, vem ska hjälpa dem? Vad hade jag sagt om jag hade varit hans ryska pappa? Jag hade nog uppmanat honom att resa. Men det hade känts för jävligt.

Ukrainarna vet varför de slåss, det handlar om deras frihet och om deras nations överlevnad. Men de unga ryssar jag talar med bara hatar det här kriget och de som vill tvinga ut dem för att försöka ta livet av människor som de inte har något otalt med. 

Det är relativt enkelt för ryssar att resa till Kazakstan, förbindelserna är goda, kazaker talar som regel god ryska, många är etniska ryssar. 

Dessutom kan de resa dit med sitt inrikespass, för många andra länder behöver de ett utrikespass som många saknar. 

Trötta och slitna ansikten

När jag kommer till Tasjkent i Uzbekistan går det att hitta någonstans att bo, men de unga ryssarna syns i gatubilden även här. Jag ser dem på caféerna när de talar med sina flickvänner eller föräldrar som skymtar på telefonens skärm. Ansiktsuttrycken är de samma, trötta och slitna, de är orakade och hålögda. Vart ska de ta vägen nu?

Jag möter två ryska män som skaffar uzbekiska SIM-kort. Bägge är unga pappor. Den ena killen kom dagen före, hans fru och tre små barn är kvar hemma.

– Jag kom hit igår. Samma dag kom polisen upp med inkallelseordrarna till min arbetsplats, men alla vi som skulle inkallas hade hunnit iväg.

Han saknar sina barn men vet inte var eller när han får träffa dem igen, kanske kan de återförenas i Georgien eller Turkiet.

Hans kompis från samma småstad har en tvååring hemma och hans fru är höggravid så att hon inte kan flyga, annars hade de velat åka hela familjen. 

– Under all tid jag levt har Putin styrt Ryssland, jag har inte upplevt något annat. Men nu är det värre än någonsin. Propagandan är bisarr och ekonomin drabbas enormt av kriget. Att kalla ukrainare för nazister är bara så… han finner inte ord men skakar sakta på huvudet innan han fortsätter:

– Om jag ställer mig hemma på torget helt fredligt med en skylt där jag skrivit att jag är emot kriget kan jag få tre års fängelse. En del som protesterar blir inkallade till kriget. Jag vill bara ha fred, att det här kriget ska ta slut och att få leva med min familj.

Han ger en helt annan bild av ryssars stöd för kriget än den som syns i västliga medier:

– Jag känner ingen ung ryss som är för kriget, jag har talat med vänner som bor på landet där man kan tror att de är för det här, men även de avskyr det. Vad folk säger i en opinionsmätning och vad de egentligen tänker är två helt olika saker i en diktatur som Ryssland. Men många har svårt att lämna landet om man saknar dokument och pengar. 

Men alla hans nära manliga vänner har flytt.

– Det kan vara en halv miljon som har lämnat landet nu, säger han.

Historisk massflykt

Den massflykt som sker nu är historisk. Den är också en enorm förlust för det ryska samhället. Killarna på telebutiken i Tasjkent hoppas att kriget ska ta slut så att de ska kunna återvända hem före nyår. 

Jag har inte hjärta att säga till dem att det nog är väldigt optimistiskt.

Att unga ryssar genomskådar propagandan och lämnar landet istället för att kriga mot Ukraina är välkommet, det försvagar Putins styre och möjlighet att vinna kriget. 

Även EU-länder borde göra det enklare, inte svårare, för de ryssar som vägrar vapen att kunna fly och få asyl hos oss. 

Det hade kunnat vara min grabb.