Protesterna i Iran till följd av mordet på Jîna Mahsa Amini engagerar långt bortom landets gränser. Trots regimen försök att tysta och stänga ner sprids dagligen innehåll om hur modiga människor står upp mot det förtryck och våld som varit vardag för dem. Många tros ha förts bort och mördats.

Innehåll med tips och uppmaningar på vad vanliga människor kan göra för att stötta Irans befolkning sprids som en löpeld på sociala kanaler. I Sverige samlar organisationer in pengar och stödmanifestationer hålls på flera håll i landet.

I början på veckan hölls en stjärnspäckad solidaritetsmanifestation med anledning av situationen i Iran på Norrmalmstorg.

Politiker från hela det politiska spektrat höll anföranden och uttryckte sitt stöd, bland dem Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer och Liberalernas partiledare Johan Pehrson och Kristdemokraternas Ebba Busch och löftena haglade.

Solidaritet kräver pengar

Solidaritetshandlingar som manifestationer är ett viktigt demokratiskt verktyg. Men i en värld där människor förs bort och mördas för att de deltar i en är det är långt ifrån nog. Det behövs politik – och det behövs pengar.

Demokrati i kris, klimatkris, ekonomisk kris. Många länder dras fortfarande med pandemins eftersvall. Allt fler människor lever i förtryck och många drabbas hårt av klimatförändringarna.

Många saknar grundläggande demokratiska rättigheter och har väldigt lite inflytande över sitt liv. På många håll saknas mat, vatten och flera väpnade konflikter pågår vilket tvingar miljoner på flykt.

Att som hyfsat välmående land bidra till andra länders utveckling har varit en självklar del av svensk politik och kultur. Dessa pengar går till både humanitär hjälp som mat, förnödenheter och demokratibistånd, som fokuserar mer på att stötta civilsamhällesorganisationer, demokratiska rörelser och organisationer.

Svenskt bistånd i fara

Men nu har något hänt, det har vänt. Trots denna dystra världsutveckling vill Moderaterna och Sverigedemokraterna skära rejält i det svenska biståndet.

Moderaterna vill prata om möjliga effektiviseringar. Mäta, väga, prioritera för att kunna dra ner kostnader. Med detta antyder de indirekt att det slarvas, fuskas och tramsas med pengarna.

Något som inte alls överensstämmer med oberoende institutioners utvärdering av svenskt bistånd. Tvärtom rankas det högt och anses vara väldigt effektivt.

Enligt Sverigedemokraterna ska svensk välfärd inte vara tillgänglig för hela världen. Med denna förklaring föreslår de en halvering av det internationella biståndet för att i stället fokusera på hemmaplan. 

Omvänd Robin Hood-logik

Vad de inte verkar förstå är att världen hänger samman. Den största gruppen flyktingar är klimatflyktingar och den ”hjälp på plats och i närområdet” som de så ofta förordar är även den finansierad av biståndsmedel.

Ändå är det på omvärldens bekostnad Moderaterna och Sverigedemokraterna ska få till sitt så kallade reformutrymme. Som vanligt är det ofinansierade skattesänkningar som står på högst upp på den politiska agendan.

Detta förklarar deras vilja att racka ner på stödet och blåsa upp de brister som finns i biståndet och framställa dem som stora, strukturella problem.

Men det är ingen slump att de partier som efterfrågar den allra mest restriktiva migrationspolitiken även är samma partier som är minst benägna att bidra till en positiv utveckling i de delar av världen som folk tvingas fly ifrån.

Bakom detta gömmer sig en ovilja att lösa problem och att dela med sig. De bryr sig helt enkelt inte om världen. Att ta från de fattiga och ge till de rika blir en omvänd Robin Hood-logik som, med tanke på världsläget, är både omoralisk och dum men visar också på en stor skillnad mellan olika politiska läger i Sverige.

Nedskärningar gynnar moralpoliser

Modet den iranska befolkningen visar när de nu riskerar sitt liv för frihet förtjänar absolut vår uppmärksamhet och respekt. Men det kan och får inte stanna där.

De som står upp för anständighet och frihet ska alltid kunna räkna med faktiskt ekonomiskt stöd från ett land som Sverige. Annars är vi inte längre det land vi så gärna vill framhålla oss att vara.

Kristdemokraterna och Liberalerna säger sig stå upp för enprocentsmålet. Men mäktar de med att försvara det i pågående regeringsförhandlingar? Hur har de annars tänkt att vi fortsatt ska stötta de rörelser som runtom i landet kämpar emot diktatorer, moralpoliser, våldsamma förtryckare och fattigdom?

Gunnar Strömmer, Johan Pehrson och Ebba Busch kan hålla hur många fina solidaritetstal på Stockholmstorg som helst.

Vi ska se till att påminna dem om att solidaritet inte är snack, det är en praktisk handling. Men vill deras kommande regering inte bidra efter förmåga kan de gott hålla snattran.