Martin Klepke: Kristerssons krisval: Ett nytt Nordkorea eller fattiga arbetare

Som väntat höjer Riksbanken i dag sin styrränta för svensk ekonomi.

Samtidigt har en hög inflation bitit sig fast i hela västvärldens ekonomi, där företag drabbas av stigande transportkostnader och sjunkande försäljning.

Och eftersom Sverige är en liten öppen ekonomi så sveper dessa orosmoln i rask takt nu också in över Sverige.

Så hur ska den tillträdande M-regeringen, som vi antar att Moderaternas partiledare Ulf Kristersson snart får ihop, klara av de ekonomiska utmaningar som nu rullar in över Sverige från utlandet?

Han kan ju inte fortsätta valrörelsens hittepå om att allt detta är Socialdemokraternas fel. 

Riksbankens höjning i dag följer på stora höjningar i världens största ekonomier.

USA höjde räntan 0,75 procent

Den amerikanska centralbanken Federal Reserve höjde i juni sin ränta med 0,75 procent, det var den största höjningen på 28 år, och slog till med en lika stor höjning i juli.

Europeiska centralbanken, som dikterar räntan för en stor del av Sveriges allra viktigaste konkurrentländer, höjde även de med 0,75 procent alldeles nyligen.

Det var den största höjningen i Europeiska centralbankens historia.

Att den svenska Riksbanken skulle handla annorlunda är helt uteslutet eftersom vi är en del av den internationella ekonomin.

Så kan vi då äntligen slippa tramset om att alla internationella nedgångar beror på Socialdemokraterna.

Men vad kommer i stället? 

”Krisbekämpning” förskräcker

I historiken ser vi verkligheten. Och Alliansen ”krisbekämpning” under den senaste stora krisen, finanskrisen 2007 – 2008, förskräcker.

Som synes i grafen här intill bildar finanskrisens härjningar i Sverige en djup och framför allt långdragen nedgång i Sveriges BNP.

Det kontrasterar skarpt mot den socialdemokratiskt ledda regeringens krisbekämpning under tidigare kriser och under coronapandemin.

Socialdemokraternas strategi är att förlita sig på det som kallas ”automatiska stabilisatorer”, det vill säga systemet med skatter och transfereringar som tillfälligt hjälper invånarna att hålla upp ekonomin i kristider.

Detta kombinerar Socialdemokraterna med stöd till företag som anses långsiktigt livskraftiga för att dessa ska kunna behålla sina anställda, och kraftiga stöd till vidareutbildning av dem som blir arbetslösa under tider av kriser.

Den Alliansstyrda regeringens främsta motdrag 2007-2008 var tvärtom att staten skulle spara. Såväl skatter som transfereringar skulle slaktas till ett minimum.

Det var ”den enda vägens politik” som man kallade det.

BNP-utveckling

Under finanskrisen 2007 – 2008 monterade Alliansregeringen dessutom ned arbetsmarknadsutbildningen till de lägsta nivåerna sedan 1960-talet.

Resultatet syns tydligt i Sveriges BNP-utveckling. Krisen blev långvarig och Sveriges BNP stod efter den första långdragna nedgången i stort sett still ända fram till valet 2014 när Alliansen förlorade regeringsmakten.

Och Kristerssons budskap inför valet 2022 har varit tydligt: a-kassa och övriga automatiska stabilisatorer som hjälper Sverige att klara sig igenom kriser ska monteras ned.

Alltså en fortsättning av den krisbekämpning som Alliansen iscensatte under finanskrisen.

Vi vet inte om dagens internationella nedgång kommer att resultera i en tillfällig ekonomisk avmattning eller i en större ekonomisk kris. Men för svenskt vidkommande har Moderaterna gjort klart att betalningen för den ekonomiska nedgången kommer att lämpas över på Sveriges löntagare i form av lägre löner och arbetslöshet.

Här kommer Moderaterna också att få full uppbackning av Kristdemokraterna och Liberalerna. 

Åkesson kommer inte hjälpa

Men Sverigedemokraterna då? Det största partiet inom det konservativa blocket heter ju Sverigedemokraterna och inte Moderaterna.

Troligen spelar det ingen roll. För att kapa åt sig lite röster har även Jimmie Åkesson stått vid en bensinpump och låtsats som om den internationella ekonomiska utvecklingen är Magdalena Anderssons fel.

Det vittnar inte om någon större förmåga att se ekonomiska samband.

Ideologiskt finns dock en skillnad.

SD har i stora stycken kopierat Donald Trumps extremt protektionistiska ekonomiska politik. Det är en protektionism som Moderaterna inte vill ansluta sig till.

Trumps slogan ”America First!” gällde i första hand etnicitet och invandring, men också en vilja att strypa importen och endast handla amerikanska produkter.

Hela detta budskap finns i direkt översättning hos SD med utfall mot icke-etniska svenskar och i ett evigt vurmande för det ”genuint” svenska.

Nationalekonomiskt har dock SD inte gjort sin läxa. USA är en stor ekonomi med tillräckligt många invånare för att åtminstone till en viss gräns förlita sig på att en inhemsk efterfrågan ska bära delar av ekonomin.

Rasa samman med protektionism

Svensk ekonomi skulle snabbt rasa samman med samma protektionism. Våra tio miljoner invånare har inte köpkraft nog att bära en isolerad ekonomi.

Ytterligheten av denna typ av ekonomisk sekterism i små stater som SD strävar efter med sitt tjat om det ”genuint svenska” heter Nordkorea.

Det här är naturligtvis nationalistisk propaganda från SD snarare än genuin ekonomisk politik. Alltså får vi med all säkerhet se Moderaternas linje vinna, speciellt när SD:s protektionism skulle slå mycket hårt mot svenska företag.

Och SD har tidigare visat att de snabbt kan anpassa sig då storföretagens ägare vill att de ska ändra ekonomiskpolitisk ståndpunkt.

Den goda nyheten är alltså att vi undviker att bli Europas Nordkorea.

Det blir i stället i vanlig moderat ordning löntagarna som får betala för kommande kriser.