Tre blonda barn sitter på varsin överslaf i en tågkupé. På britsen nedtill syns en äldre gråhårig kvinna i Rosa kappa.

En familj som flytt Rysslands offensiv i Donbass evakueras med tåg. Sammanlagt har runt 15 miljoner ukrainare flytt inom och utanför landet.

Arbetet Global

Arbetet Global är ett projekt som delfinansieras av Union to Union.

Sedan Rysslands invasion den 24 februari har närmare sju miljoner ukrainare flytt sitt hemland. Ytterligare åtta miljoner befinner sig på flykt inom landet.   

Efter att ha tryckts tillbaka från centrala Ukraina har den ryska offensiven nu koncentrerats till regionen Donbass i öst.

Arbetet Global har träffat några av de tusentals människor som nu drivs från sina hem och ställt frågan: Vad flyr du ifrån?  

En ung mörkhårig kvinna i gul klänning sitter med ett litet barn i famnen.

Kristina Terekhova, 21 år, Kramatorsk

– Vi ville inte lyssna på explosionerna hela tiden. Det var för mycket bomber och min son mår inte bra av det.

– Om det går, och om vårt hus står kvar, så skulle jag vilja återvända längre fram.

– Nu ska vi till Dnipro, men sedan vet vi inte. Vi har ingenstans att ta vägen. 

En gråhårig medelålders man i svart t-tröja och mörka jeans sitter på ett tågsäte och tittar mot kameran.

Volodymyr Fedorov, 58 år, Kostiantynivka

– Vi lämnade vår hemstad på grund av kriget och bomberna.

– Vår lägenhet låg på åttonde våningen och min fru är funktionshindrad. Gasledningarna hade gått sönder så spisen fungerade inte. En volontärgrupp hittade oss och erbjöd sig att evakuera oss.

– Nu ska vi till Vinnytsia i centrala Ukraina och hoppas hitta en bostad att hyra där. 

En gråhårig medelålders kvinna i ljuslila tröja tittar in i kameran.

Viktoria Fedorov, 56 år, Kostiantynivka

– Vi flydde kriget.

– Det är svårt att prata om, men jag var väldigt ledsen när vi tvingades lämna lägenheten. Vi hade bott där i mer än 30 år. Den var vårt hem. Jag tror aldrig att vi kommer att få återse vårt hem igen.

En mörkhårig man i 30-årsåldern i profil framför en tågruta.

Ivan Pzyzyvnyi, 33 år, Raihorodok

– Det var ett särskilt ögonblick som fick mig att bestämma mig för att fly. Ett av grannhusen, två hus bort från mitt, träffades av en robot. En del av den landade på vårt tak. Då bestämde vi att min fru och barnen skulle åka.

– Det var fyra dagar sedan, jag stannade kvar för att fixa en del saker med huset.

– Hemma arbetade jag i gasfabriken men nu måste jag försöka hitta ett nytt jobb. Att bara sitta på händerna går inte.    

En mörkhårig kvinna i 40-årsåldern, i ljus t-tröja med mönster, sitter på en brits i en tågkupé med ryggen lutad mot väggen.

Halyna Tyreshyna, 42 år, Pokrovsk

– Det var helt enkelt inte säkert för mig och min dotter Anna längre. De bombade nära vårt hus och den allmänna situationen är väldigt svår.

– Jag hoppas kunna återvända för mina föräldrar är fortfarande kvar, de är rädda för att lämna hemmet. Men jag har en fantastisk dotter att ta hand om, hon är det viktigaste.