När man passerat trettio omger man sig med fler ofrivilliga singlar än någonsin.

Nöjet i att vara självständig, göra vad man vill och umgås med kompisar dagarna i ända dämpas rejält av bilder på bröllop, bostadsköp och nykläckta ungar.  

Trots att många försökt driva på den feministiskt kodade tesen att den moderna människan inte behöver en partner verkar denna längtan otroligt svår att värja sig från.

Vissa erkänner det och börjar sitt aktiva sökande, andra lider i det tysta.  

Det som enar de flesta är den ofrånkomliga diskrepansen mellan vad de säger sig vilja ha och vad de faktiskt vill ha i en partner. 

Gift vid första ögonkastet

I programmet “Gift vid första ögonkastet” på SVT som av olika anledningar tröttnat på dejting och ensamhet och som nu testar lyckan genom ett av de mest drastiska sociala experiment som finns tillhanda. 

I förra årets kull klarade ett par att hålla ihop efter serien: Sofia och Anton. Ironiskt nog var det just detta par som fick mest skit under säsongens gång.  

Anton var småstadskillen vars kompisar lyssnade på Björn Rosenström (ja, 90-talet ringde – det ringer rätt ofta utanför storstäderna) och Sofia var den nyfikna och till synes nyfrälsta feministen som ville diskutera genus.

De möttes i sin gemensamma kärlek till tex-mex och grönsaker som till störst del består av vatten. 

Årets mest omtalade par är Märtha, 33 och Axel, 28.

Hon framställs som medveten, modern och intellektuell (och framhåller det också själv).

Hennes resonemang inför experimentet handlar om en svårnavigerad värld där toxisk maskulinitet är fienden och emotionell intelligens svaret.

Hon matchas då med den yngre något mindre självklara Axel som med sin fäbless för muminmuggar och färgen rosa verkar vara exakt rätt mängd intellektuell – och man. 

Kuddmur i sängen

Matchningen är dock dålig från start. Hon är objektivt snyggare (förlåt, men alla vet att det är sant), äldre och mer självsäker. Hon tar sig friheter, ifrågasätter och kräver.

Han lägger sig på rygg och visar sig foglig i ett försök att vara till lags. Hon svarar med elakheter förklädda till sanningar och karaktärsmördar honom på bästa sändningstid.

Han försöker i ren och skär desperation uppmuntra hennes orimliga beteenden till och med när de går så långt att hon bygger en fysisk kuddmur mellan dem i en dubbelsäng. 

Märtha anser att Axel är mesig och inte tillräckligt manlig. De tar sig aldrig förbi Märthas första besvikelse.

Det som ska vara ett spännande experiment djupare än utseende och första intryck fastnar just där, i det som avfärdats som ytligt: sexuell attraktion och dynamik. 

Stämplas som antifeminism

Anledningen till denna obalans mellan Märtha och Axel är alltså varken ålder eller utseende, det handlar om att denna medvetna kvinna inte vill ha det hon påstår sig vilja ha.

Hon vill ha en bestämd man, en självklar karaktär som inte ber om ursäkt för sig själv.

Att säga det rakt ut kan röra upp känslor och stämplas som både manstillvänt och antifeministiskt så hon låtsas vilja något annat. Eller så är det bara så att hon helt enkelt inte visste bättre. 

Och trots att mansrollen med Märthas resonemang nu antagit samma mystiska form som den kvinnliga sexualiteten tillskrivits så många gånger förr blir det i detta fall plågsamt tydligt vad som saknas – och varför. Stake? Pondus? Självsäkerhet? Något åt det hållet. 

Nån kille är bra i sängen men har ett dåligt jobb. En annan har en jättebra familj, sommarstuga och ekonomisk stabilitet men är så jävla tråkig.

En tredje tänder man inte på – men han läser DN Kultur och vad annars ska man prata om? En fjärde skulle man skämmas över att ta med hem till familjen eller till sina vänner men jävlar vad kul han är (synd att han har barn sedan innan). 

Precis lika platt som andra

Att hitta rätt blir svårt när man vill ha precis allt men utan tanke på att den andra personen kanske är just det – en annan person. 

De som har singelvänner känner igen sig i resonemangen och i frustrationen över deras oförmåga att se sina egna mänskliga sidor. 

Märtha i Gift vid första ögonkastet bad om något bortom det ytliga, någon som hade både intellektuellt och känslomässigt djup.

Hon fick en person som var exakt så som hon beskrev sin drömpartner för att inse att hon egentligen bara var en precis lika enkel och platt person som de allra flesta andra. Hon är bara en kvinna som söker en man. 

Någon att springa på loppis med

Att dejta på 2020-talet är både svårt och jobbigt. Därför ger sig åtta singlar in i ett socialt experiment för allmän beskådan.

Modigt, tänker vissa. Desperat, tänker andra.

Men för den som ledsnat på att titta på “På Spåret” ensam eller som vill ha någon att springa på loppis med är Gift vid första ögonkastet en helt rimlig chansning.

Hur många torra Tinderdejter som krävs för att vara villig att testa okonventionella metoder för att hitta ”den rätte” är nog ytterst personligt men det är, till syvende och sist, otroligt mänskligt och förståeligt att vilja ha någon att dela livet med. 

Denna typ av arrangerade äktenskap som vi ser i Gift vid första ögonkastet har länge varit bespottade i liberala demokratier.

Att matchas efter vad man menat varit ytliga preferenser kopplade till intressen, klasstillhörighet och önskemål om längd ansågs förlegat och, tja, moraliskt fel.

Lika barn leka bäst

Alla ska – i teorin – ge alla en chans. Men i verkligheten går det inte till så. I verkligheten leker lika barn bäst.

Kvinnor som anser sig medvetna och letar fel på sina män som om de själva vore perfekta förblir singlar. De som lyfter blicken lite, bortom krav och pretentioner, kan snubbla över en oslipad diamant. 

Ska man då nöja sig?

Nja, lösningen kanske inte ligger i att leva med någon man egentligen inte gillar. Men visst vore det väl rimligt att se bortom sin kravspecifikation och sina förutfattade meningar om människor och faktiskt ge folk en ärlig chans? 

En partner är inte en avspegling och förlängning av ditt ego, det är en livskamrat att dela livets inte sällan platta och repetitiva stunder med.

Där kanske en person som aldrig läst feministisk teori men som kan bredspackla kan funka, ändå. Eller som är lite mjukare än vad gemene person anser att det anstår en man att vara. 

Det bespottade, platta tacoparet från förra året lyckades bäst. De fick för dryga veckan sedan sitt första barn och levde tills dess en till synes trivsam och, ja, lycklig tillvaro bortom diskussioner om politik, samhälle och stad och land.

Att vara singel och hata isbergssallad ter sig rätt torftigt i jämförelse.