Varför får just byggnadsarbetarna skulden för sextrakasserierna?
Jag har aldrig fått slippriga kommentarer av just byggare. Däremot av alla andra typer av män, skriver Kinga Sandén.
Byggnadsarbetare runt om i Latinamerika görs ansvariga för gatutrakasserier mot kvinnor.
I ett FN-stött projekt i flera länder i regionen har de erbjudits genusutbildningar de senaste åren. ”Här visslar vi inte efter kvinnor”, står det på skyltar som har satts upp på byggena.
Själv har jag faktiskt aldrig fått slippriga kommentarer från just byggare. Däremot från alla andra typer av män: kostymnissar, handlare, tonåringar, gamla gubbar, pappor som åker förbi i bil med barnstol.
De viskar eller ropar oanständigheter som ofta låter som hot: ”Åh, vad jag skulle ge dig” eller ”Vart ska du snygging? Jag följer dig”. Eller helt enkelt: ”Vilken röv!”
En del bara flåsar eller gör pussljud.
Det bästa är att spela döv. När man visar att man inte gillar kommentarerna brukar man få ett JÄVLA HORA skriket efter sig.
Det bästa är att spela döv. När man visar att man inte gillar kommentarerna brukar man få ett JÄVLA HORA skriket efter sig.
Piropos är namnet på allt mellan komplimanger (som är ordets direkta översättning) och verbala övergrepp. De uttalas av en man om en kvinna i det offentliga rummet. En piropo är ett utlåtande, riktat inte bara till objektet, utan till alla som hör. Det är också en maktdemonstration: Gatan är en plats ägd av män där kvinnor rör sig på nåder.
För några år sedan kommenterade Buenos Aires dåvarande borgmästare Mauricio Macri en kampanj mot piropos i radio:
– Alla kvinnor gillar komplimanger. Jag tror inte ett dugg på dem som säger att de tar illa upp, sade han.
Och:
– Om du frågar skandinaviska och engelska kvinnor vad de gillar mest med italienarna så är det ju det här, och vi är ju precis som italienare i detta att titta på kvinnorna och ge dem komplimanger.
Dagen efter bad han om ursäkt – därför att hans dotter hade ringt och skällt ut honom. Inte därför att han hade förolämpat halva befolkningen.
Kvinnan som trakasseras av en grupp smutsiga, kroppsarbetande män är en tydlig, stereotyp scen. Det är inte första gången arbetarmän får skulden för dåliga eller kriminella beteenden.
Så varför får just byggnadsarbetare skulden för ett beteende som genomsyrar precis hela samhället? Jag antar att kvinnan som trakasseras av en grupp smutsiga, kroppsarbetande män är en tydlig, stereotyp scen. Det är inte första gången arbetarmän får skulden för dåliga eller kriminella beteenden.
Även sexövergrepp, våld i nära relationer och kvinnomord diskuteras ofta som arbetarklassfenomen, trots att förövarna finns i alla samhällsklasser.
I enkätundersökningar brukar bara några få procent av männen tillstå att de utdelar den här typen av kommentarer. Antingen ljuger de, eller så ligger de där få männen verkligen i. Mellan 70 och 95 procent av kvinnorna brukar nämligen svara att de har blivit utsatta.
Därför är det så oerhört provocerande med de nya skyltarna som har kommit upp på bussar och t-banor hemma i Buenos Aires: ”Du är varken galen, paranoid eller hysterisk. Sextrakasserier är verkliga” står det, och ett larmnummer att ringa.
Ingen behöver ju tala om det för oss. Vi har sagt det hela tiden, det är bara ingen som har lyssnat.