I fjol uppmärksammade Riksdagen att det är 100 år sedan Sverige blev en demokrati med allmän och lika rösträtt. Firandet – som omfattat utställningar, studiematerial för skolor, konserter, filmer och konstverk – hamnade lite i skymundan och det beror förstås på att folkets främsta företrädare var upptagna med att hantera en pandemi och en kronisk regeringskris. På sätt och vis är väl också det att högtidlighålla vårt statsskick.

Nu pågår förvisso firandet även i år och på Riksdagens särskilda jubileumssajt finns det en hel del intressant material att ta del av. Bland annat en tidslinje över viktiga skeenden som anses utvecklat och stärkt svensk demokrati.

Ett värdigt liv tills man läggs i graven

En särskild händelse, 1935, kan vara värd att stanna upp vid. Det var nämligen då, för 87 år sedan, som det beslutades att mäns och kvinnors pensioner skulle beräknas på samma sätt och att pensionsåldern skulle vara könsneutral. I beslutet ryms en ganska radikal idé om vad demokrati kan vara: ett system som levererar välfärd och rättvisa till enskilda medborgare. I Sverige har den idén manifesterats särskilt när det gäller just pensionerna.

Enskilda medborgare har sedan 1950-talets pensionsstrider betalat en avgift på sin lön och skjutit upp en del av sin konsumtion till framtiden. Pensionen blev efter Andra världskriget något annat än nödhjälp för åldringar, det blev ett sätt för samhället att garantera svenskarna att de skulle kunna behålla sin levnadsstandard och kunna leva ett värdigt och självständigt liv tills man lades i graven.

Så är det nu inte längre. Det svenska pensionssystemet är så vanskött att människor som arbetar ett helt arbetsliv döms till fattigdom när de går i pension. En majoritet av de kvinnliga kommunalarna har så låg allmän pension att de måste förlita sig på garantipension när de slutar jobba.

1 000 kronor mer i plånboken

Försäkringsbranschens fackförbund Forena konstaterar i en ny rapport att den första årskullen som helt omfattas av det nya pensionssystemet (de som föddes 1954) och gick i pension när de fyllde 65 år i genomsnitt fick 45 procent i allmän pension i förhållande till sin slutlön.

Det betyder att kompensationsgraden har rasat från 61 till 45 procent av slutlönen sedan de som är födda 1938 gick i pension. Målet som politikerna ställde ut för det nya systemet om allmän pension på minst 60 procent av slutlönen infrias inte.

Anständigheten och omsorgen om vår demokrati kräver att våra politiker gör något åt pensionssystemet. En liten insats görs när finansminister Mikael Damberg på onsdagen presenterar regeringens vårbudget.

Även pensionärer måste tanka

Här finns det garantitillägg som ska ge en halv miljon pensionärer 1 000 skattefria kronor mer i plånboken varje månad. Det en förmån som träffar brett och är ett stort – men långt ifrån tillräckligt – kliv på vägen mot rimlig pension för alla.

SD, M, L, C och KD har ännu inte berättat om de tänker stödja garantitillägget eller ej. Trots Ebba Buschs och Ulf Kristerssons prat om att det är regeringens fel att allt är så dyrt så verkar de ännu inte bestämt sig för om skenande matpriser, skenande elpriser, och skenande drivmedelspriser också är något som drabbar den som har ett långt arbetsliv bakom sig.

Om högern ska ha någon som helst trovärdighet kvar så måste de faktiskt stötta garantitillägget.