En av 1990-talets mer livgivande tankegångar var den amerikanska professorn Francis Fukuyamas förutsägelser om att vi närmade oss ”the end of history”, alltså ”historiens slut”.

Drösvis med katastroffilmer skulle kunna ha samma titel, men Fukuyama menade det positivt.

Historiens alla försök att få ekonomi och politik att fungera tillsammans hade lett oss till ett unikt läge. Människan hade äntligen lyckats skapa den perfekta kombinationen av demokrati och kapitalism.

Feodalsystemen hade inte fungerat, slavsamhällen var för instabila. Totalitära system med statlig makt över politik och ekonomi bakband kapitalismen och fick folk att svälta.

Men en kapitalistisk ekonomi i kombination med full demokrati hade äntligen visat sig vara ett system som fungerar.

Nazityskland, Italien och Japan hade förlorat världskriget. De kvarvarande fascistregimerna, Spanien, Portugal och Grekland, föll under de decennier som följde.

Hela östblocket rasade därefter.

Kina – en superkapitalistisk diktatur

Demokrati och kapitalism var helt enkelt den bästa och mest stabila kombinationen som historien automatiskt strävade efter att skapa.

Vi hade nått the end of history, historiens slut.

Men så var det förstås inte.

2007 lanserade den israeliske sociologen Azar Gat en omfattande mottext med titeln The end of the end of history, slutet på historiens slut.

Där ifrågasatte han om kapitalism verkligen fungerar bäst i en demokrati. En totalitär regim som utövar ett politiskt förtryck mot befolkningen men där kapitalismen får härja fritt, den kombinationen kanske skulle fungera ännu bättre, menade han.

Och kanske var världen på väg att rulla vidare ännu ett varv och skapa ett nytt slutstadium, enligt Gat, med totalitär politik och fri kapitalism.

Det riktigt sorgliga är att historien verkar ge Azar Gat rätt.

Det främsta exemplet är Kina som i dag är en superkapitalistisk diktatur.

Kina är sedan 2010 världens näst största ekonomi och beräknas inom några år ha växt om USA och intagit förstaplatsen.

Ett samhälle utan fri opinionsbildning, utan fri organisationsrätt, med ”omskolningsläger” för minoriteter och oliktänkande och utan fri val går alldeles utmärkt att kombinera med en uppsjö av varor och en kader av kapitalister som stöder regimen och som i sin tur får regimens stöd.

Kina är också specialist på att exportera detta system. I främst Afrika har kinesiska staten och kinesiska företag gigantiska ekonomiska intressen hos lokala härskare som inte bryr sig om sådant larv som demokrati.

Efter Sovjets fall var Ryssland på väg mot en demokratisk ordning lik den i väst. Att i stället rulla tillbaka demokratin och slå in på Kinas väg, med politiskt förtryck och fri kapitalism, var ett medvetet och även uttalat val av den diktator som slutligen tog makten i landet, Vladimir Putin.

Inte ens amerikansk demokrati stabil

Kapitalismen frodas i dessa politiska diktaturer, så varför skulle kapitalägare eftersträva något annat?

Azar Gats råd för att rädda demokratin kvar i världen var 2007 att sluta upp bakom USA.

Möjligen kan vi se Sveriges och Finlands debatt om ett Natomedlemskap som ett tecken på att vi är på väg att följa Gats råd.

Å andra sidan visar Trumps fyra år som president med avslutande kuppförsök och stormning av kongressen att inte heller den amerikanska demokratin är stabil.

Under politisk press inför väst nu omfattande sanktioner mot ryska oligarker. Men samtidigt stöder väst Putins krig genom att fortsätta köpa olja och gas, i ett kapitalistiskt styrt beslut som många inte riktigt vet vem det är som fattar.

Att kapitalism fungerar bäst under politisk diktatur är en farhåga vi måste förhålla oss till.

Demokratin är skör. Och så mycket hjälp från kapitalismen för att försvara demokratin som Fukuyama trodde lär vi inte få.