07:38–07:48: Morgonhjälp, hushållsgöromål, dela ut mediciner. 

Restid: 3 minuter

07:51–07:58: Dela ut mediciner. 

Restid: 1 minut

07:59–08:09: Morgonhjälp, dela ut mediciner. 

Och så snurrar det på. Tolv besök hos tio olika personer på förmiddagens fyratimmarspass. 

– Vi är trötta, vi springer, vi måste se till att våra gamla har det bra, men ingen ser till att vi har det bra. Har vi tur så får vi sitta en stund, men glädjen försvinner fort. Ändringar under arbetspass sker ofta utan någon förklaring eller kommunikation, säger Elin, som egentligen heter något annat.

40 brukare på en vecka

Elin jobbar i den kommunala hemtjänsten i Hjo. På ett arbetspass gör hon mellan 15 och 25 besök. Under en arbetsvecka kan hon träffa upp till 40 olika brukare. 

Schemat får de anställda på morgonen när de kommer till jobbet. Det finns ingen tid att förbereda vare sig själv eller de äldre på vad som händer nästa dag. 

– Jag vet inte hur min dag ser ut i morgon. Jag har ingen aning om vart jag ska eller vilka jag ska träffa. De äldre frågar ofta: vem kommer i morgon då? Men det kan vi ju inte svara på, för vi vet ingenting, säger en annan hemtjänstanställd i Hjo som Arbetet pratat med. 

Även hon vittnar om stressen över det minutstyrda schemat, men uppåt 20 olika brukare på en dag om planeringen varit riktigt dålig. 

– Man kan bli inkastade på massa olika ställen med helt nya brukare. Så man får hela tiden börja om: Hej mitt namn är xx, vad vill du ha hjälp med? Det blir ju ingen trygghet för dem heller.

Hjo sticker ut

Det finns ett mått inom hemtjänsten som kallas personalkontinuitet. Det handlar om hur många personer en hemtjänsttagare möter under en tvåveckorsperiod. 

Alltså, om 89-åriga Agnes får besök av 15 olika personer från hemtjänsten på två veckor så är måttet personalkontinuitet 15. 

För alla kommuner i Sverige låg snittet förra året på 16 olika anställda per hemtjänsttagare över en 14-dagarsperiod. Det är en ökning från 15 året innan.

I Hjo är siffran 23, näst högst i Sverige.

– Vissa brukare tackar nej till min hjälp. Jag har fått höra: jag vill inte ha din hjälp för jag känner inte dig. Jag ser att de känner sig obekväma med att ha någon ny där, berättar Elin. 

Personalkontinuitet i Sverige och Hjo sedan 2007

”Gick in i väggen”

Problemen med personalkontinuiteten drabbar alltså inte bara hemtjänsttagarna utan även personalen.  

– Det är dåligt samvete hela tiden. Vi slutar jobbet men hjärnan och tankarna slutar inte. Vi hinner inte tänka och reflektera när vi är på jobbet om vi har gjort allt som vi ska och så bra som vi ska. Det kommer sedan när man sitter i bilen eller cyklar hem.

– Det drabbar ju de som väntar hemma också, för vi är inte riktigt hemma när vi är hemma, berättar Elin om situationen i Hjo. 

Hur mår du av det här? 
– Hur jag mår? Jag frågar mig själv det varje dag. Jag gick in i väggen förra året. Jag tror inte att jag mår bra, men jag har bra vänner utanför jobbet och bra kollegor som stödjer mig på jobbet. Jag försöker återhämta mig och inte bara tänka på jobbet, jobbet hela tiden. 

Vad hände när du gick in i väggen? 
– Det var jättestressigt. Det var ett väldigt mycket springande. Alla försökte överleva. Vi hann inte prata med varandra, fråga hur vi mår. Samtidigt var det covid. Alla sprang runt och försökte lösa dagen. Jag kände att jag inte hade något att se fram emot. Allt tog stopp, det bara tog stopp.  

Enligt Elin är det egentligen inte resurser som saknas. Bemanningen är hyggligt god. Det hon ser som det största problemet är i stället planering och schemaläggning.

– Om vi får mer tid och bättre scheman skulle vården i Hjo bli mycket bättre. För vi i personalen är kunniga, och vi har hjärtan. Det är det som gör att vi kan bemöta de äldre trots att kommunen inte ger oss det vi behöver.

”Våra gamla är nöjda”

Ansvarig politiker i Hjo, Ewa Thorstenson (M), är ordförande för omsorgsutskottet. Hon är medveten om problemet med bristerna i personalkontinuiteten.

– Men jag vill ändå trycka på att våra gamla ändå är nöjda med den vård de får enligt vår brukarenkät. Det känns bra trots att vi har det negativa kring kontinuiteten.

Blir det på personalens bekostnad, som får slita ut sig för att kunna ge bra vård?
– Jo precis, och de är fantastiska. Det är tack vare dem som det är på det viset, säger Ewa Thorstenson.

För att komma åt problemet har man skjutit till pengar för att öka grundbemanningen och låta fler går upp på heltid. Kommunen har även börjat mäta personalkontinuiteten varje månad.

– I februari såg det bättre ut. Då var siffran 20, så vi är på väg åt rätt håll.

Trots förbättringen finns det mycket som inte fungerar enligt Elin. Och hon har en uppmaning till arbetsgivaren: 

– Se de äldre från hjärtat, inte bara som en siffra. Ge oss tid, lyssna på personalen. Det är vi som kommer närmast våra gamla. Hemvården måste förbättras, vi kan inte fortsätta ha det så här.