Civila offer har en så tråkig klang

ESSÄ. Många var vi som höjde på ögonbrynen när Vladimir Putin sa att han skickat ”fredsbevarande styrkor” till de ukrainska områdena Donetsk och Luhansk.

Men det var bara ytterligare ett steg i utvecklingen av det militära nyspråket där något kallas för en sak men är något annat. Att säga att Ryssland mobiliserat sina spetsnaz-soldater eller attackstyrkor skulle ge fel – alltså rätt – signaler.

Det militära språket slår knut på sig självt för att inte föra tankarna till krig. Under första världskriget talade man om hur soldater som sett sina vänner slitas i stycken av fiendeeld drabbats av granatchock.

Termen döptes senare om till stridsutmattning för att sedan landa i posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Uttrycket är mer kliniskt och säkert mer medicinskt korrekt, men för varje omformulering tycks tillståndet ta ännu ett steg bort från stridsfältet.

Där granatchock för tankarna till bomber som briserar runt dig kan PTSD handla om vad som helst.

Det är som om det moderna militära språket är minutiöst designat för att kollra bort publiken. Fördunkla hellre än klargöra. Under Irakkriget populariserade USA begreppet insurgents, upprorsmakare. Dödsoffer som inte direkt kunde kopplas till al-Qaida kunde i stället sugas upp i paraplybegreppet ”misstänkt insurgent”. För civila offer har en så tråkig klang.

Kanske ännu värre än Vladimir Putins språkvåld är den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogans, som mitt under ett brinnande Syrienkrig genomförde ”Operation Olive branch”

Inte ens en reträtt är en reträtt längre, det är en ”tactical retrograde”. Varför? För att reträtt signalerar förlust, medan ett taktiskt tillbakadragande är något som går enligt plan. Nästan en seger faktiskt.

Det brutala i krigsspråket har sedan länge lämnat skyttegravarna och flyttat in i styrelsemötena och reklambyråernas aktiva kontorslandskap.

Som mediaman har jag suttit på flera möten där det snackats targeting och retargeting, strategier och anfallsvinklar. Där vi nagelfor kundens brief och svarade med en debrief för att säkerställa att vi träffat våra mål.

I efterhand låter det som om vi planerade ett blitzkrieg och inte en instagramkampanj.

I George Orwells sönderciterade bok om ett dystopiskt övervakningssamhälle finns det en passage med slogans som är skrivna i nyspråk: “Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”

Nyspråk är ett språk som använder ett ord men menar det motsatta, och kräver att läsaren dubbeltänker.

Putin har med andra ord inte invaderat Ukraina, han ville bara bevara freden genom att få försprång på kriget. Inte helt olikt DC Comics antihjälte Peacemaker som älskar fred så mycket att han är beredd att döda varenda man, kvinna och barn för att uppnå den.

Självklart finns det redan en militär term för det här: pre-emptive counter attack. Eftersom anfall är för tydligt.

I ett farsartat försök att återvinna kontroll över narrativet förbjöd Putin-regimen ryska medier att använda ordet krig. Det som händer i Ukraina är inte ett krig – det är en specialoperation. Internet svarade med att boktipsa om Tolstoj-klassikern Specialoperation och fred.

Just detta handlar Steven Pooles bok Unspeak om. Hur man med försköningar och retoriska kullerbyttor kan säga en sak för att komma undan med något helt annat – och dessutom styra samtalet. Språkets motsvarighet till illusionistens rök och speglar.

Poole tar upp flera självmotsägande exempel, från ”intelligent design” till Israels ”safety fence”. Men det jag minns bäst är kapitlet om anti­abortrörelsen i USA.

De som var för aborträtten och kvinnors rätt att välja döpte sin rörelse till pro-choice. Abortmotståndarna gjorde å andra sidan en lingvistisk saltomortal och kallade sin motrörelse pro-life. Genom att välja namnet pro-life kunde de förskjuta debatten.

Det militära språket slår knut på sig självt för att inte föra tankarna till krig. Under första världskriget talade man om hur soldater som sett sina vänner slitas i stycken av fiendeeld drabbats av granatchock.

Det handlade inte längre om kvinnors rätt till sina egna kroppar, utan om ofödda barns rätt till livet. För om de var för alla fosters rätt till liv så måste deras motståndare vara barnamördare.

Kanske ännu värre än Vladimir Putins språkvåld är den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogans, som mitt under ett brinnande Syrienkrig genomförde ”Operation Olive branch”.

Förmodligen för operationens namn dina tankar till den internationella fredssymbolen av en duva som bär en olivkvist i sin näbb. Fint så. Men i stället för duva fick vi det turkiska luftvapnet. Och i stället för olivkvist: bombregn.

Härom månaden läste jag en klassisk dystopiroman, A clockwork orange av Anthony Burgess. Det är en tunn bok, men prosan är svårläst eftersom den är nedlusad av det oförståeliga rysk-engelska slangspråket Nadsat och jag fick med jämna mellanrum bläddra till ett lexikon längst bak. 

Kanske borde all krigskommunikation komma med ett lexikon. Så vi förstår vad det handlar om.