DN utelämnar Kolinda Grabar-Kitarovics partis historia av mord

KOMMENTAR. Hon ser in i kameran med en stadig blick och ler. Det är ett självsäkert leende, fullt med pondus. Kontrollerat. 

Jag kommer att tänka på min barndomsvän Aida som också hade en självklarhet över sig. En självklarhet som fick mig att tro att hon i framtiden skulle bli ambassadör eller någon annan viktig person.

Kvinnan som ler mot kameran är Kolinda Grabar-Kitarovic och hon kan bli nästa ordförande för Nato. Jag läser i Dagens Nyheter att hon kan bli Jens Stoltenbergs efterträdare i försvarsalliansen och jag undrar hur det går ihop. 

Grabar-Kitarovic är trots allt företrädare för det nationalistiska partiet HDZ. Partiet som på 1990-talet stod bakom fördrivning, mord och tortyr av den bosniakiska befolkningen i den del av Bosnien jag kommer ifrån. 

Jag är mycket nyfiken på hur hon ser på sitt partis minst sagt problematiska förflutna och hur det kan påverka förtroendet för henne i denna nya eventuella roll i Nato.

Så jag läser vidare.

Texten beskriver en slaktardotter uppvuxen i enkla förhållanden och som tack vare ett utbytesår i USA lärde sig allt man behöver veta om demokrati. Som mot alla odds kämpat sig upp och nu rör sig hemtamt i maktens korridorer. 

En äkta tuffing med andra ord. 

Jag kan inte tolka det på annat sätt än att vi genom att vilja leva våra liv var en säkerhetsrisk för Kolinda, en 25-åring som vi aldrig träffat och som inte hade något med oss att göra.

HDZ gick hon visst med i år 1993. Alltså mitt under kriget. Vad säger DN om det? Artikeln beskriver partiet som brett konservativt, ”ett parti som då var mer uttalat nationalistiskt och en stark förespråkare för Kroatiens självständighet. Nästan allt handlade om säkerhetsfrågor.”

”Nästan allt handlade om säkerhetsfrågor.” Så står det och ingenting mer. Inte en enda kritisk fråga. Inte ens en liten bisats om HDZ:s roll i Kroatiens aggression mot den bosniska befolkningen som ju är välbelagd i Haagtribunalen. 

Har jag blivit galen? Ser jag rätt? Vad är det här? 

Ett slagfärdigt citat inleder texten: ”Spöken finns inte, och för alla andra faror funkar ett gevär.” Kolindas pappa ska ha sagt det en gång innan han lämnade henne ensam med ett gevär i den kroatiska skogen. 

Det var jobbigt, men det ledde till att hon fick prickskytte som hobby. En hobby som ger henne en känsla av kontroll.

Så många liv som släcktes. Så mycket sorg. För vad? För att HDZ ville förverkliga sin vansinniga dröm om ett stor-Kroatien där vi, vars enda synd är att vi råkar vara födda i familjer som på 1400-talet konverterade till islam, inte fick plats.

Min kompis Aida som jag trodde skulle bli ambassadör, hon fick aldrig växa upp. Hon mördades av en kroatisk prickskytt samma år som Kolinda gick med i HDZ. 

Året då kroatiska styrkor, med HDZ i ryggen, attackerade min stad och dess omgivningar.

Året då: min pappa dog, min kompis Nedim dog, min släkting Kemo dog, min granne Berzad dog, min kompis lillebror Majid dog, min kompis Ibrahim dog, min kompis Emir dog. 

Året då min mormor och morfar, i stället för att njuta av sin pension, tvingades fly över berg till fots. En vandring vars varje steg orsakade skarp smärta i min mormors artrosdrabbade knän. De var kvar i sitt hus in i det sista, trots alla farhågor och varningar, tills de kroatiska soldaterna äntrade byn och de tvingades fly hals över huvud. 

I tumultet lyckades de inte ta med sig sin häst. När de var uppe på sluttningen såg de höga lågor som slukade stallet.

”Nästan allt handlade om säkerhetsfrågor.”

Mina kompisar som dog var alla tonåringar. Nedim och Ibrahim satt på en innergård och skulle grilla när en granat föll och mördade dem båda två. Emir dog vid ett annat tillfälle. Emir och Ibrahim var bröder. Deras far dog också. Deras mor orkade inte bära sorgen och dog en kort tid efter kriget. 

Den enda som överlevde i familjen var deras lillasyster.

Min kompis Aida som jag trodde skulle bli ambassadör, hon fick aldrig växa upp. Hon mördades av en kroatisk prickskytt samma år som Kolinda gick med i HDZ.

Så många liv som släcktes. Så mycket sorg. För vad? För att HDZ ville förverkliga sin vansinniga dröm om ett stor-Kroatien där vi, vars enda synd är att vi råkar vara födda i familjer som på 1400-talet konverterade till islam, inte fick plats. 

Och Kolinda Grabar-Kitarovic, hyllad i DN:s artikel som en kvinnlig förebild som brinner för demokrati, gick med i HDZ samma år som partiet drev på allt detta lidande. 

Visst, hon kanske inte var medveten om vad som hände i Bosnien då. Men när allt sedan uppdagades valde hon trots allt att bli kvar och ta sig ända upp till toppen av partiets hierarki. 

Varför? Vad var det som drev henne? 

DN undrar inte. I stället får Grabar-Kitarovic stå oemotsagd när hon säger: ”Om dina drömmar inte skrämmer dig, är de inte stora nog”. Förstår ni hur många människor som vänder sig i sina gravar av dessa ord?

”Nästan allt handlade om säkerhetsfrågor.” 

Jag kan inte tolka det på annat sätt än att vi genom att vilja leva våra liv var en säkerhetsrisk för Kolinda, en 25-åring som vi aldrig träffat och som inte hade något med oss att göra.

Det är så jävla orättvist. 

Att en seriös tidning i Sverige år 2022 låter allt detta vara osagt är inget mindre än en skandal.