– Jag hatar när en man och en kvinna älskar med varandra, svarar Fourah, tolv år, på min fråga om vad hon avskyr mest.

Hon står utanför skolan klädd i en vit t-shirt och en marinblå lång kjol. Jag är på reportageresa 2008 i Goma, östra Kongo-Kinshasa, och stelnar till när jag hör hennes svar. Har jag hört rätt? Vad är det som får en tolvårig skolflicka att säga något sådant?

Har hon blivit våldtagen själv eller sett någon utsättas för det? Vad är det som gör att jag reagerar så starkt?

Jag har ju lyssnat på grafiska beskrivningar som berättats av våldtäktsoffer och läkare. Men ibland när man bevakar konflikter tränger känslorna igenom det emotionella pansar man omger sig med. Man kan inte värja sig mot emotioner. Ibland räcker det med några få ord av ung flicka.

Ibland när man bevakar konflikter tränger känslorna igenom det emotionella pansar man omger sig med.

Östra Kongo-Kinshasa har kallats ”världens våldtäktshuvudstad”. Jag har besökt sjukhus i Goma. Jag har träffat den ena kvinnan efter den andra som berättat om gruppvåldtäkter – hur soldater eller rebeller slitit sönder kvinnornas underliv med tillhyggen eller vapen. De är så illa sargade att de måste genomgå flera operationer för att få sina söndertrasade könsorgan reparerade. 

Det stinker av urin och avföring inne på avdelningarna. På grund av skadorna fungerar inte tömning av tarmar och urinblåsa normalt. Och utöver de fysiska skadorna och såren finns de psykiska. 

När kirurgen Denis Mukwege 2018 fick Nobels fredspris för sitt arbete med våldtagna kvinnor hade han behandlat 50 000 offer sedan 1999. Priset delades med Nadia Murad, den unga modiga människorättsaktivisten från Irak som blev en talesperson för de tusentals yazidiska kvinnor som våldtogs av terrororganisationen IS. 

Tack vare Nobelpristagarnas gemensamma insatser har världen insett att det som kvinnorna drabbats av i Kongo-Kinshasa, forna Jugoslavien, Rwanda, Irak, Syrien och nu i Myanmar och Etiopien ska sättas in i en större kontext. 

Kvinnorna som är offer för detta systematiska och utstuderade våld blir märkta för livet. De stigmatiseras och förskjuts av sina makar.

Väpnade grupper använder våldtäkt som ett vapen för att förstöra samhällen. Ett bestialiskt vapen som krossar kulturell och etnisk identitet, som skär sönder den historiska samhörigheten hos en grupp och utgör ett led i en etnisk rensning.

Kvinnorna som är offer för detta systematiska och utstuderade våld blir märkta för livet. De stigmatiseras och förskjuts av sina makar. Deras barn som är resultaten av våldtäkterna drabbas av samma öde. Offren förvandlats till samhällets parior. 

Ibland tänker jag tillbaka på Fourah och undrar vad som hänt henne sedan dess. Blev hon lärare som hon drömde om? Hatar hon fortfarande när en man och en kvinna ”älskar”? Har hon själv fått en dotter som också känner samma hat?