Det här innebär EU:s lagförslag om företags ansvar för mänskliga rättigheter
EU-kommissionen har presenterat sitt lagförslag om hållbar bolagsstyrning. Storföretag ska tvingas ta större ansvar för miljö och mänskliga rättigheter, men vad betyder det i praktiken? Arbetet Global reder ut.
Ett svenskt företag som köper textil från en fabrik i Bangladesh, som den på bilden till vänster, måste enligt EU:s förslag kartlägga risker hos underleverantören.
Företagen kallar det för långtgående. Civilsamhället kallar det urvattnat.
Efter kraftiga förseningar har EU-kommissionen slutligen presenterat sitt lagförslag om företags ansvar för mänskliga rättigheter i leverantörskedjorna. Här är allt du behöver veta.
Vad innebär lagförslaget?
Kommissionens förslag innebär hårdare hållbarhetskrav när det gäller mänskliga rättigheter och miljö. Företagen blir skyldiga att genomföra risk- och konsekvensanalyser – så kallad ”human rights due diligence” (HRDD) – för att identifiera och motverka negativa effekter.
Skyldigheten gäller både inom den egna verksamheten och i företagets leverantörskedjor.
Det betyder att ett svenskt modeföretag som köper kläder från Bangladesh måste analysera om arbetarnas mänskliga rättigheter riskerar att kränkas i underleverantörens textilfabrik.
Företagen föreslås också bli skyldiga att upprätta planer för att visa hur deras affärsverksamhet är förenlig med Parisavtalets mål om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader.
Företag som inte uppfyller kraven riskerar böter. Hur mycket föreslås bli upp till medlemsländerna att bestämma. Företag ska också kunna åläggas att kompensera människor som drabbats av brister i hållbarhetsarbetet.
Vilka företag omfattas?
Europeiska företag med fler än 500 anställda samt en global omsättning över 150 miljoner euro omfattas. Dessutom föreslås lagen gälla icke-europeiska företag med en omsättning över 150 miljoner euro inom EU.
Enligt kommissionen innebär det att 9 400 europeiska och 2 600 icke-europeiska företag berörs.
Kritiker anser att förslaget urvattnats av lobbying från företagssidan och pekar på att reglerna bara skulle gälla 1 procent av alla europeiska företag.
I ett senare skede föreslår kommissionen också att mindre företag inom högrisksektorer – som textilindustri, gruvdrift eller utvinning av olja och gas – ska omfattas. Då ska det räcka med 250 anställda och en omsättning på 40 miljoner euro.
Varför föreslås lagen?
Stora delar av den globala rättviserörelsen – inklusive den internationella fackrörelsen – har länge krävt att företag ska hållas ansvariga för övergrepp i sina leverantörsskedjor. I Sverige har bland andra TCO och Union to Union ingått i kampanjen Visa handlingskraft, som försökt pressa regeringen att lagstifta om risk- och konsekvensanalyser.
Till viss del är kommissionens lagförslag en fortsättning på en internationell debatt som pågått åtminstone sedan 1970-talet. Förenklat har civilsamhället och fattiga länder stått i ena ringhörnan, medan företag och rika länder stått i den andra.
Ett genombrott skedde 2011 då FN antog sina vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter, som EU:s lagförslag i hög utsträckning inspirerats av.
Flera EU-medlemmar, däribland tungviktarna Tyskland och Frankrike, har gått före med nationella lagar. Även Norge har lagstiftat.
Hur ställer sig Sverige?
Den socialdemokratiska regeringen har varit kallsinnigt inställd till svensk lagstiftning och i stället hänvisat till frivilliga riktlinjer för svenska företag. Men regeringen har ställt sig bakom kommissionens initiativ och enligt egen utsago ”varit drivande för en gemensam lagstiftning på EU-nivå”.
Svenska fack har varit splittrade i frågan om lagstiftning. TCO och flera av dess medlemsförbund har varit för, medan LO med hänvisning till risker för partsmodellen varit mer avvaktande.
Från företagssidan har motståndet varit kompakt. ”Äganderätten hotas”, är Svenskt Näringslivs omdöme. Intresseorganisationen Företagarna, som företräder 60 000 mindre bolag, menar att förslaget ”undergräver tilltron till EU-samarbetet”.
Vad händer nu?
Kommissionens lagförslag skickas nu till EU-parlamentet och ministerrådet för godkännande. Det är en tidskrävande process som dessutom innebär att sista ordet inte är sagt. Såväl förespråkare som motståndare kommer att uppvakta nationella regeringar och europeiska partigrupper för att stärka eller försvaga företagens ansvar.
Om parlamentet och ministerrådet kommer överens om sina respektive ändringsförslag antas direktivet och medlemsstaterna får då två år på sig att implementera det i nationell lag.
Om de inte kan enas väntas fler läsningar av kommissionens text och ytterligare förseningar, men att förslag till direktiv inte går igenom alls är sällsynt.
