Sju av tio anställda inom svensk äldreomsorg är osäkra på om de kommer klara av att jobba fram till pension, visar en ny rapport från Kommunal. 

Egentligen är det inget nytt. Larmen har formligen haglat in under senare år om den ohållbara arbetsmiljön där besparingar och slimmade personalgrupper har gått ut över både personalen och de äldre. 

Att arbetsmiljön är så pass dålig att det inte går att jobba ett helt arbetsliv är allvarligt och rent ut sagt ohållbart. Inte bara för att de anställda ska slippa offra sina egna kroppar för att ha en inkomst att leva på, utan också för att våra äldre förtjänar bättre. 

Arbetarkvinnor är inte M:s kärnväljare

Också innan pandemin slog till var de utbredda problemen inom sektorn välkända, något också Coronakommissionen slog fast. Och vi vet alla hur de bristande rutinerna på äldreboendena drabbade de sköra äldre när smittan slog till. 

Det går inte att backa bandet tillbaka till våren 2020, men hade äldreomsorgen fungerat bättre hade förmodligen människoliv kunnat räddas. 

Det som däremot går att göra är att se till att det blir bättre för framtiden. I det sammanhanget är Kommunals rapporter där de anställdas röster får höras viktiga. För många verkar helst vilja glömma lärdomarna från pandemin. 

Från politiskt håll är det tydligt att högern helst vill glömma. Kanske är det för att om man anlägger ett arbetsmiljöperspektiv på pandemin så handlar det inte om deras egna kärnväljare, utan om arbetarkvinnor. 

Det är betydligt vanligare att kvinnor med kortare utbildning lämnar arbetsmarknaden i förtid, både jämfört med männen och kvinnor med högre utbildning.  

Över tio procent av arbetarkvinnorna har lämnat arbetsmarknaden i åldern 60-64 år på grund av utslitning. Det är svårt att tycka att lösningen antingen är att bita ihop och jobba på som Moderaterna vill, eller se hur SD:s politik med återvandring och villkorad välfärd hänger ihop med behoven av äldreomsorg hos en allt större åldrande befolkning. 

Svaren kommer från vänster

De svar som har lyfts har kommit från vänster. Som socialförsäkringsministern Ardalan Shekarabis förslag om en trygghetspension, vilket är tänkt att vara en ventil för utarbetade arbetare. Förslaget är en bra början men det räcker inte om man också ska se till att utslitningen inte sker från första början. 

Det handlar om att utgå från vad som faktiskt fungerar. Att se till att bemanningen är tillräckligt hög för att de anställda ska kunna göra sina jobb och så att de äldre får en bra äldreomsorg. Att självklart erbjuda heltider, att alltid säkerställa en bra arbetsmiljö som inte sliter och se till att lönerna går att leva på.  

Satsningar på en bra vård och omsorg måste få kosta, men hur kan det ens vara en diskussion att ta när minnet av pandemins offer ligger så nära i tiden? När det är så många anställda som är berörda som under senare år bara har fått det sämre. 

Det borde vara en självklarhet att kunna se fram emot ett arbetsliv som sträcker sig till pensionen, utan att behöva offra sin egen hälsa. Detta borde också kunna gälla för landets undersköterskor.