Mottagandet av Heltnes Biskops Arnö-kritik får mig att tänka på min brf-styrelse

KOMMENTAR. Av redaktören fick jag frågan om jag ville skriva någonting om ”Johan Heltnes bok om Biskops Arnö”. Det lät kvistigt, jag jobbar ju på Biskops Arnö. Men jag tänkte att redaktören kanske hade något alldeles speciellt i tankarna, en publicistisk pangidé som skulle göra pulver av traditionella invändningar gällande jäv och osaklighet.

– Jag vill inte spoila något. Läs den så bollar vi sedan.

När jag sedan återkom efter att ha läst Sympati för djävulen, en kort självbiografi av vilken en tredjedel avhandlar hans två år på Biskops Arnös författarskola, visade det sig att vi hade missförstått varandra.

Han visste inte att jag jobbade på skolans låtskrivarutbildning, medan jag hade förutsatt att det var skälet till att han frågade just mig. I stället verkade det handla om att jag i min konst använde oförrätten som drivkraft på ett sätt som han tyckte påminde om Heltne. 

Jag ville naturligtvis inte visa mig förolämpad, och det var delvis därför jag antog uppdraget, fastän mina möjligheter att yttra mig tycktes kringskurna: det gick inte att kritisera Heltnes bok, all kritik skulle tolkas som en partsinlaga. 

Det gick förstås inte heller att humma med författaren, då han beskriver Biskops Arnö som politiskt och estetiskt likriktande med en tystnadskultur som påminner om hans uppväxt inom Livets Ord:

”Det var samma rädsla för att uttrycka sig, samma oro för säga eller göra fel, och det förde med sig samma kollektiva känslostumhet. Eleverna drog på sig en mask av likgiltighet när de gick in i klassrummet. Ingen visade känslor. Jag kan till exempel inte minnas en enda gång då det talades om kärlek i klassrummet. Inte heller talades eller skrevs det om skönhet eller glädje. Det var som om det fanns ett förbud mot uppskattning av skönhet och uttryck av glädje, och som om den enda tillåtna kärleken var kärleken till kampen och revolten – så länge revolutionen inte var genomförd.”

Jag vill ha kvar mitt jobb på måndag och så pass högt i tak vågar jag inte tro att det är på ön.

Om det verkligen vore så att det på utbildningar med så tydliga ambitioner att vara icke-auktoritativa och icke-normerande ändå förekommer likriktning, tycker jag det finns skyldighet att fråga sig varifrån likriktningen kommer.

Men att jag ändå skriver beror mest på att jag efter att ha läst kultursidesrecensioner av Sympati för djävulen började tänka på hur saker fungerar i min brf-styrelse, där jag sitter som suppleant. 

Till en början förstod jag inte varför de rutinerade styrelseledamöterna suckade och pustade åt vissa inkomna skrivelser. Varför? undrade jag. Är det inte fint att föreningen har vissa särdeles aktiva medlemmar som bemödar sig om att upplysa styrelsen om fel och brister?

Jag förstod snabbt varför. Bara efter några möten hade även jag börjat ta mig för pannan och himla med ögonen. 

Vissa namn dök upp för ofta och för ihärdigt. Jag började känna igen de gälla rösterna som ropade om att det är skandalöst att pallkragarna som efterfrågades redan 2011 ännu inte kommit på plats. 

Jag hade också insett att de aktiva medlemmarna sällan drevs av ansvarskänsla och initiativkraft, utan att det låg något mörkare bakom de drastiska formuleringarna.

Skrivelserna kunde vara rimliga i sak, men tonfallet signalerade att det handlade om en hydra som kunde bli vild och generera många fler ärenden. 

De erfarna ledamöterna hade lärt sig att de intensiva skrivningarna om hur en tillvaro slås i spillror när sopsugen stängs ner och man blir tvungen att gå med soporna till miljöhusen behövde hanteras fåordigt och strängt. 

Att utförligt informera medlemmen om den aktuella situationen – det saknas konkurrens på marknaden för service på ålderstigna sopsugssystem och att ett enda företag därmed kan hålla föreningen gisslan, och att detta tillsammans med det faktum att staden när som helst kan förbjuda sopsugar hade gjort att styrelsen redan för tre år sedan tagit beslutet att pensionera sugen – kunde i sammanhanget vara ett ödesdigert misstag.

…bär hela det demokratiska projektet på tragiska svagheter som här manifesterar sig som en tvångsmässig installation av en implicit auktoritet på ställen där det inte finns någon explicit sådan?

När Valerie Kyeyune Backström i Expressen recenserar Sympati för djävulen under rubriken ”Nej, Litteratursverige har inte blivit en sekt” ser jag framför mig en trött styrelseledamot som återigen tvingas bemöta febriga påståenden om att A-gården alltid går före i underhållsplaneringen. 

Heltnes erfarenheter av Biskops Arnö är ungefär vad man kan förvänta sig, menar Kyeyune Backström. En internatklass med aspirerande författare utvecklar ofrånkomligen egna regler och hierarkier, vilket kan vara nog så påfrestande, speciellt om man inte tycker att man passar in:

”Problemet är bara att Heltne inte beskriver något vare sig nytt eller unikt, utan snarare vad som varit gällande för alla konstnärliga skolor och utbildningar sen tidernas begynnelse. Alltid finns det en teori, en estetisk riktning, som premieras framför andra.”

Det skakas på huvudet och sedan går man till nästa punkt på dagordningen. Jag har lärt mig proceduren, och jag accepterar den. 

Men en del av mig saknar mina första, naiva styrelsemöten. Då kunde jag göra misstaget att spekulera i en alternativ verklighet utifrån en hispig sopsugsförespråkares inkomna skrivelse: tänk om gångna decenniers drömmar om ett hål i väggen i trapphuset kopplat till en stadsomfattande automatisk sophantering under jord faktiskt är något vi som bör drömma vidare på? 

Och varför bara inte skapa ett rättvist system med turordning till pallkragarna, eller nåt? Av blickarna att döma skulle jag hänga löst på nästa stämma om jag fortsatte så här.

Om man på samma sätt ville insistera på att Heltnes liknelser, hur omåttliga de än må vara, ändå kan generera intressanta frågeställningar, skulle man kunna resonera kring auktoriteters roll på estetiska utbildningar inom folkbildningsrörelsen. 

På Biskops Arnö är det nämligen ett uttalat ideal att det är deltagarnas konstnärliga idéer som ska få ta plats, inte lärarens. 

Textsamtalen – i vårt fall låtsamtalen – är strukturerade för att motverka normering. Det ges ingen undervisning av typen ”såhär gör du om du vill skriva på riktigt” – läraren förväntas inte veta bättre om vad det innebär att skriva på riktigt. 

De erfarna ledamöterna hade lärt sig att de intensiva skrivningarna om hur en tillvaro slås i spillror när sopsugen stängs ner och man blir tvungen att gå med soporna till miljöhusen behövde hanteras fåordigt och strängt.

Lärarens roll är tänkt att vara läsarens och lyssnarens, någon som ser till att allas texter, låtar och röster får ta plats i rummet, och att deltagarna kan utbyta erfarenheter diskutera varandras verk på ett jämlikt sätt. 

Om det verkligen vore så att det på utbildningar med så tydliga ambitioner att vara icke-auktoritativa och icke-normerande ändå förekommer likriktning, tycker jag det finns skyldighet att fråga sig varifrån likriktningen kommer. 

Är det klassrumsdynamikens ofrånkomlighet? Är det någonting i det pedagogiska upplägget måste reformeras? Finns det statusskillnader lärare och deltagare emellan som helt enkelt är för svåra att motverka? 

Eller bär hela det demokratiska projektet på tragiska svagheter som här manifesterar sig som en tvångsmässig installation av en implicit auktoritet på ställen där det inte finns någon explicit sådan?

Att skriva utifrån sin privata besvikelse kan ha ett estetisk värde, men Heltne försöker göra den till en systemanalys, skriver Kyeyune Backström.

Jag håller med om estetiken, men hoppas att också att alla sansade då och då finner styrkan att lyssna efter klarsynthet hos alla dem som någon gång drabbats av en oförrätt och känner att de måste veva loss.