I dag är det många som frågar sig om Ryssland ska anfalla Ukraina. Världssamfundet funderar på olika former av sanktioner för att sätta press på Putin. Men det finns en fara med embargon. I Irak blev det ett totalhaveri. 

Det irakiska folket betalade priset för regimens invasion av Kuwait i augusti 1990, i stället för landets ledare. 

Några år senare ställes USA:s dåvarande FN-ambassadör Madeleine Albright mot väggen av det amerikanska nyhetsmagasinet 60 Minutes. En halv miljon barn har dött som en följd av fem års sanktioner, säger programledaren, och frågar om det ”var värt det”. 

Albrights svar är ökänt.   

– Det här är ett väldigt svårt val. Men priset… Vi anser att priset är värt det, säger Albright.

Jag ser intervjun och blir så upprörd att jag knappt kan andas. Bara ett halvår innan programmet sänds 1995 har jag träffat min faster och min kusin i Jordanien. De har fått ett sällsynt tillstånd att lämna ett sanktionstyngt Irak. 

Hon berättar om hur smärtsamma operationer utförs utan bedövning, om hur patienter som behöver opereras får ta med sig egen sytråd.

Vi har inte setts sedan 1978. Min faster är tandläkare, hennes man läkare och ansvarig för det största sjukhuset i Basra.

Hon berättar om hur smärtsamma operationer utförs utan bedövning, om hur patienter som behöver opereras får ta med sig egen sytråd. Det råder brist på många vanliga mediciner. Sjukhusen är smittohärdar eftersom det inte finns desinfektionsmedel. Vattnet är förorenat på grund av att vattenreningsverken saknar både reservdelar och kemikalier.

Export och import av allt som kan användas för både civila och militära ändamål är förbjudet. Inte ens böcker eller läromedel får säljas till Irak. 

Min faster och kusin lever i skräck för regimen. Man vågar inte ens kritisera den i hemmet. Väggarna har öron! De berättar om vänner som har försvunnit när regimen slog ner upproret i Basra 1991. Min faster ber gång på gång om ursäkt för att hon berättat om allt hemskt. 

Innan våra vägar skiljs åt passar de på att köpa med sig saker som inte finns i Irak. Min faster inhandlar medicin, sutur och annat sjukvårdsmateriel. 

Min kusin köper två bildäck och några kartonger med Seven up, tuggummi och choklad – hans barn har aldrig fått smaka på sådant. Jag vinkar av dem när de sätter sig i den till brädden fyllda taxin med destination Bagdad. 

Min kusin köper två bildäck och några kartonger med Seven up, tuggummi och choklad – hans barn har aldrig fått smaka på sådant.

FN:s samordnare för humanitära insatser i Irak, Denis Halliday, avgick 1998 i protest mot konsekvenserna av FN-sanktionerna. Två år senare gjorde hans efterträdare Hans von Sponeck samma sak. Embargot lyfts först 2003 när Baathregimen störtats.

Sydafrika är ett exempel där man anser att sanktioner bidrog till att apartheid avskaffades, med de var inte lika omfattande som de som riktades mot Irak och utsatte därmed inte folket för samma lidande. 

Ekonomiska repressalier där man fryser höga regimföreträdares tillgångar och inför reseförbud för dessa beslutsfattare skulle kunna fungera – kanske även mot Putin. 

Personligen skulle jag välkomna den typen av åtgärder mot Eritrea, där den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaaks suttit fängslad sedan 2001.