Utan folk finns det inget folkrörelseparti
För inte så länge sedan blev socialdemokrater som ville ta tillbaka kontrollen över välfärden marginaliserade. Partiet har inte råd att än en gång frysa ut medlemmar som inte står bakom partiledningen, skriver Arbetets ledarkolumnist.
Socialdemokraterna går som tåget och Magdalena Anderssons förtroendesiffror står starka som urberget själv. Ändå har socialdemokratin den senaste tiden blivit en allt smalare kyrka sett till medlemmar. På kort tid har tre tunga namn hoppat av partiet. Det handlar om sidoförbundet Tro och solidaritets politiske sekreterare Mattias Irving, Anna Ardin, tidigare styrelseledamot i samma förening och författare till I skuggan av Assange. Tenstapolitikern Mohamed Nuur, tidigare en av socialdemokratins absolut starkaste röster i förortsfrågor, gick med pressträff och bång över till Vänsterpartiet i januari.
S val att regera vidare på en budget i vilken Sverigedemokraterna haft inflytande blev enligt Nuur droppen. Irving och Ardin har lyft Socialdemokraternas allt hårdare retorik mot migranter och kriminalitet som sina främsta skäl att lämna. Som kritiker av den förda politiken har de känt sig utfrysta och tystade inom partiet. Till Ekot säger Irving att Socialdemokraterna slagit in på en “mindre ideologiskt hållbar linje”.
Från det socialdemokratiska etablissemanget har det varit tyst. Avhoppen har lämnats okommenterade. Så brukar det också vara när röststarka individer lämnar ett parti, och särskilt Socialdemokraterna avskyr att tvätta sin byk öppet. Man får ändå hoppas att S får sig en tankeställare och det finns plats för självkritik i Sveriges just nu mest framgångsrika parti. Det handlar nämligen inte om vilka avhopp som helst utan om personer med stora kontaktnät ute i målgrupper som är svåra för socialdemokratins mitt att nå.
Avhoppen inget styrkebesked
Irving och Ardin har genom Tro och Solidaritet varit med och organiserat otaliga muslimska socialdemokrater. Mohamed Nuur har lagt hela sin politiska karriär på att bekämpa bland annat gängkriminalitet och segregation i Stockholms norra förorter. 2019 föreslog han en nationell myndighet för avhopparverksamhet. Staten behöver ta ett större ansvar för att människor ska lämna sina kriminella liv bakom sig, tyckte han då, och tog upp frågan med Mikael Damberg. Kommunernas budgetar är för pressade, särskilt i utsatta områden som behöver verksamheten som mest.
I folkrörelsepartiet Socialdemokraterna handlar den senaste tidens avhopp alltså om människor som står mitt bland folket som berörs av samtidsdebattens mest dominerande frågor. Det är allt annat än ett styrkebesked, tycka vad man vill om migrationspolitiken.
Partiet som nu firar segrar i opinionen ska ”ta tillbaka kontrollen över välfärden”. Det är lätt att komma att tänka på hur samma budskap för bara ett par år sedan ledde till en liknande marginalisering som Ardin och Irving ger uttryck för i dag. Inte för att sloganen klingade för nära Brexit-paroller, utan för att partietablissemanget helt enkelt inte höll med. Men i dag ska som sagt partiet vänsterut och närmare arbetarväljarna. Man kan dock undra hur många personer och förtroenden S förlorade på vägen till den linjen.
Vill S på allvar vara ett folkrörelseparti i meningen ett parti som utvecklar sin politik i samklang med människorna man vill representera har man mycket fotarbete att göra. En folkrörelse utan folk blir svag för alla andra intressen än dem man tror sig företräda. Framförallt är ett sådant parti för kortsiktigt för ett hållbart samhällsbygge.
