När jag arbetade som delikatess­biträde kom det ibland in en så kallad mystery shopper, en lurig jävel som utgav sig för att vara en helt vanlig kund men som i själva verket skulle bedöma min insats.

Betygen sattes upp på en anslagstavla, för alla att beskåda och när jag fick en femma damp det ner en trisslott från chefen i brevlådan. 

Jag lärde mig snart namnet på en bitter rebell nära pension i förbutiken som alltid fick ettor. Min teori är att hon själv firade med en trisslott efter varje bottenbetyg.

Lever i recensionernas tid

Vi lever onekligen i recensionernas tid. Din upplevelse av en plats är bara ett musklick bort, redan innan du varit där.

Detta har förvisso sina fördelar, du slipper köpa grisen i säcken och lägga pengar på en besvikelse, men man skulle också kunna hävda att det förtar lite av livets spänning.

Dessutom kan en personlig vendetta få din granne att dissa din fullt dugliga restaurang och få med sig ett gäng potentiella kunder som är dumma nog att tro på allt de läser.

Ofta räcker det med att du trycker på en glad eller sur knapp innan du till exempel lämnar en butik; easy peasy. Man kan dock fundera över om det inte ryms viss godtycklighet i detta tumme ­upp- eller tumme ner-system. 

Har jag en ovanligt bra hårdag? Hurra, glad gubbe! Är jag nydumpad? Varför inte även förpesta någon annan stackares tillvaro genom att trycka till den sura gubben, gärna lite extra hårt. Ha, där fick du, totala främling!

Utgjorde en oantastlig köttmur

När jag gick i skolan skulle man aldrig ha vågat yttra en ärlig åsikt om en lärare till en annan. Man antog att de utgjorde en oantastlig köttmur som stod enade i storm och solsken, allt enligt principen ”Muckar du med en så muckar du med alla”. 

I dagens recensionssamhälle får man som lärare höra både det ena och andra om sina kollegor vilket kan göra även den bäste paranoid.

Och då har vi inte ens börjat prata om alla vårdnadshavare: ständigt beredda att kritisera och betygsätta. 

Vad driver oss?

Frågan är vad som till slut driver oss att göra ett bra jobb. Är det en trisslott från chefen till delikatessbiträdet, eller hennes vilja att komponera en osttallrik som tar det nyförälskade paret till sjunde himlen redan innan de lämnat köket? Är det lusten att få elever att vilja lära som driver läraren eller rädslan för deras ­vårdnadshavare?

Med det sagt; eftersom detta är min sista krönika i Arbetet så är det väl på sin plats att be om lite konstruktiv feedback. Hur skulle du vilja beskriva din upplevelse av denna krönika? 

1. Tamejtusan om det inte var det bästa jag läst. 

2. Den var i alla fall bättre än den förra. 

3. Duger knappt att torka röven med.

Tack för den här tiden, det har varit en ära.