Klockan är halv sju på morgonen och dimman ligger tät runt stationen.
Nej, det gör den inte. Det är bara jag som är så förbannat trött. Jag släpar mig uppför rulltrappan och går på autopilot i riktning mot 2000-talets signaturdoft av beroendeframkallande substans till en hutlös summa i miljöföraktande förpackning.
Väl uppe ryggar jag tillbaka. Något är fel. En stank så outhärdlig att jag ångrar att jag slängde munskyddet.
Folk täcker sina ansikten med halsdukar och går snabbt ut från stationen. Bakom disken vid mitt mål står en kvinna i 20-årsåldern med plågad min. Hon kan inte gå någonstans.
Lukten kommer från en man, något yngre än jag. En trasig, troligtvis hemlös individ som har kurat ihop sig i ett hörn för att få lite sömn.
Reducerad till ett illaluktande inslag, en persona non grata, ett störningsmoment.
Att beklaga sig över baristans lidande kan verka absurt i sammanhanget; hon har ett arbete, ett hem och hela, rena kläder.
Dock är vi många som vet vad man kan tvingas utstå inom serviceyrket, i synnerhet som ung kvinna.
Oförskämda kunder, påträngande män och som i dag, pratsjuka busschaufförer som mansplainar att caffe latte heter ”kaffe å lä” i Frankrike (det är som att jag skulle luta mig fram mot ynglingen på Icas frukt- och gröntavdelning och upplysa om att banan minsann heter guleböj på norska).
Fast av rädsla för att såra eller förolämpa, och därmed själva bli sårade eller förolämpade, väntar vi hellre på att ett par handlingskraftiga vakter ska ta tag i problemet
Den unga baristan berättar att problemet med odören har funnits länge och att det blivit värre sedan man satt armstöd mitt på sofforna, vilket gör det omöjligt att sova på dem.
Därmed har vakterna inte längre någon anledning att köra bort uteliggarna från stationen.
Hon berättar också att hon har försökt lyfta problemet med sina chefer utan resultat.
”Jag funderar på att ta hit ett doftljus”, säger hon och försöker le. För att stå ut har hon öppnat bakdörren och står och huttrar i sin tunna jacka.
Trots detta blir jag äcklad av min egen röst när jag stämmer in i kvinnans klagovisa.
För vi pratar inte om överfulla papperskorgar eller läckande rör. Vi pratar om en medmänniska. Någon borde åtminstone gå fram till mannen, erbjuda honom en tia till att tvätta av sig på toaletten, kanske köpa ett par nya brallor åt honom och bjussa på en slät kopp.
Fast av rädsla för att såra eller förolämpa, och därmed själva bli sårade eller förolämpade, väntar vi hellre på att ett par handlingskraftiga vakter ska ta tag i problemet. Hur hårt behöver vi inte veta.
Jag tar take away, scannar min app och tänker att det är väl själva fan att man ska tvingas bli påmind om att världen stinker innan man ens fått i sig morgonkaffet.
