I årets julkalender får vi följa familjen Knyckertz, en tjuvfamilj som bor granne med den lättlurade polisen Paul Isman och som kämpar med att få sin son att bli mindre hederlig. 

Med julkalenderns humoristiska tjuv-och-polis-tema på näthinnan blir DN-reportaget om Internationella Engelska skolan i förra veckan närmast överkomiskt. För visst verkar fotografiet på IES-grundaren Barbara Bergström i tonade glasögon, pälskappa och vit hatt taget ur vilket barnprogram som helst  med uppenbart utklädda skurkar. 

Men det hela är ju inte alls roligt. Jag tror inte att någon som läst reportaget känner sig nöjd med det svenska skolexperimentet.  

Ändå är friskolorna bara en del av ett större systemfel som behöver rättas till. 

Skolans rävsax drabbar lärarna och eleverna

Det handlar om hur skolan slits mellan höga prestationsmål och kraven att hålla en allt snävare budget. Och ytterst handlar det om vad en sådan rävsax gör med vårt lands skolelever och lärare. 

I den nyutkomna antologin ”Lärare i uppror”, blir den verkligheten tydlig. Här skriver Erika Rodin, svenska- och historielärare, om jobbet som bara blir mer omöjligt för varje dag.  

Om hur skolpersonalen får tumma på sina egna och elevernas behov. Om hur vikarier inte tas in trots behov för att spara pengar. Hur planeringstid minimeras, där rättning av prov eller att sätta betyg får göras på fritiden. Och elever som skulle behöva extra stöd, de hinns allt för ofta inte med. 

Kraven på låga utgifter finns i stora delar av landet. I ”De effektiva”, en annan aktuell bok, påvisas att hela 80 procent av skolledningarna ställer effektiviseringskrav på sina verksamheter i syfte att de ska kosta mindre men bli bättre.  

Och faktum är att Sverige sticker ut internationellt vad gäller kostnader för undervisning. Vi lägger endast 14 procent av BNP per capita och elev i lärarkostnader jämfört med 20 i Storbritannien och 18 i Norge. 

Kryphålen ger skolföretagarna storvinster

Varför är det då så knapert för skolorna? En anledning är hur det kommunala självstyret möjliggör sänkt kommunalskatt trots ökade statsbidrag, som det blåa styret i Solna kommun gjort. En annan förklaring är de maskhål i lagar och regler som gör att friskolor kan tjäna pengar på att övriga skolor får det allt sämre.  

För spelreglerna är ojämna till de friståendes favör och friskolornas ohejdade tillväxt urholkar hela skolväsendet. 

Som när det kommer till skolpengen som endast regleras centralt till friskolorna. När det gäller de kommunala har varje kommun möjlighet att sätta notan.  

Dessutom har de fristående skolorna möjlighet att spara in på sådant som de kommunala inte kan – och göra ren vinst. De riktar sig oftare till elever med studievan bakgrund, har större elevgrupper och färre andel behöriga lärare. De kommunala måste i stället ha ett överutbud i de fall fler elever tillkommer under terminerna. Kostnaderna blir alltså högre för kommunala skolor – och det blir därmed svårare att hålla budget.  

Ett kryphål som just nu är populärt är att etablera sin friskola i en kommun där kommunala skolor har stora underskott. På så sätt blir – praktiskt nog – de fristående kompenserade med motsvarande belopp per elev.  

Jackpot, alltså för skolföretagen. Här får de en ren vinst, precis som när elevgrupperna ökas och elevhälsan sparas in på.  

Barbara Bergström ger systemfelet ett ansikte

Visst är det upprörande? För det är ju skattemedel och våra barns utbildning som det gamblas med. Genom ett skolsystem som inget annat land vill ha.  

Jag tänker att det är bra att vi upprörs av DN:s reportage och de färgstarka bilderna som lockar till skratt. För kanske har motståndarna till friskolesystemet nu fått den viktigaste valaffischen inför höstens val. 

För det måste vara nog nu för landets alla friskole-Knyckertz. Att fiffla till sig skattemedel och att underminera hela det svenska utbildningssystemet måste bli precis så omöjligt som det borde vara.