Nej, jag tror inte att civilminister Ida Karkiainen är nazist och jag har väldigt svårt att tro att hon någonsin varit det. Precis som Johannes Klenell skriver i den här tidningens kultursidor så vore det idioti att låta en ungdomsförsyndelse definiera någons människa.

Men en del sociala medier-reaktioner på Expressens intervju med ministern röjer en ganska sorglig syn på unga människor som bor i svensk landsbygd.

Reaktioner som får mig att minnas en decenniegammal debatt om när några Sverigedemokrater gjorde stan.

Slöddret ska man ömka

För snart tio år sedan deklarerade skribenten Boris Benulic på sajten Newsmill att han inte tänkte kritisera de dåvarande toppsverigedemokraterna Erik Almqvist och Kent Ekeroth. Den så kallade ”järnrörsskandalen” hade exploderat och svensk offentlighet hanterade att två riksdagsledamöter fångats på film där de beväpnat sig med tillhyggen för att göra upp med en person de tidigare kallat ”blatteälskare”.

Benulic tänkte ändå avstå från att kritisera SD:arna, meddelade han. Varför?

Jo, för han kände sig ”befryndad med sådana som Almqvist och Ekeroth”. De var sådana man ”spelade fotboll med, bröt arm med och söp med på sunkkrogar i Eskilstuna”.

Ekeroth och Almqvist var ”white trash”, enligt Benulic, den som tog avstånd från deras uppträdande i centrala Stockholm vandrade ”in i den där fållan som den politiskt korrekta överheten byggt”.

Två riksdagsledamöter, en skånsk läkarson och en ung man uppvuxen på fashionabla Östermalm, hade avslöjats med att gasta ”hora” och ljuga för polisen. Självklart måste de vara proletärt slödder. Och sådana ska man bara ömka.

Ida Karkiainen blev inte övergiven

Det är det där jag hör eka i offentligheten nu. PK-eliten ska tamejtusan inte lägga sig i om vanligt folk ute i obygden festar loss till nationalsocialistisk rockmusik i en lokal där sydstatsflaggan råkar vara konstnärlig mittpunkt. Någon råkar i ett sådant sammanhang bli fotograferad med högerhanden i något som ser ut som en Hitlerhälsning? Bah! Ett vanligt festinslag för det folkliga folket och inget att hetsa upp sig över. Att babbla om det här är lantisförakt!

I början av 2000-talet myntade George W Bushs talskrivare Michael Gerson termen ”the soft bigotry of low expectations”. På svenska har det översatts till det inte så träffsäkra ”de låga förväntningarnas rasism” men handlar i grunden om att försöka beskriva en vuxenvärld som av välvilja överger barn på grund av vilka de är, var de bor och vilken socioekonomisk bakgrund de har.

Förväntningarna på barn i bruksorter, i segregerade förorter, i avflyttningsbygder sänks. De nekas samhällets stöd. De nekas utmaningar. Utsatthet och utanförskap accepteras, resurser för att slå sönder destruktiva normer uteblir. Tanken att det inte blir bättre än så här får slå rot. Proletärt slödder ska man som sagt bara ömka.

Ida Karkiainen blev av allt att döma inte övergiven, inte uträknad. I hennes liv trädde socialdemokratin och folkrörelsen in.
Men att ställa frågor om vad en minister gjorde som 15-åring är inte per automatik ett uttryck för lantisförakt.

Att ha överseende med politiska idiotier bara för att de försiggår i Haparanda är det däremot.