Saker jag lärde mig av att läsa Horace Engdahl

KOMMENTAR. ”Ah, Europa!” Jag har inte hunnit många rader in i nyutkomna Op. 101 innan Horace Engdahl skrivit det mest Horace Engdahlska jag någonsin läst. Han har just sett Göteborg. 

Det finns oerhört mycket att tycka om hos Engdahl. Även hans buffligare utspel under Akademiskandalåret gav, om inte annat, ett högt underhållningsvärde. En man, helt ointresserad av sin samtid. Så övertygad om att historien skulle ge honom – MÅSTE ge honom – rätt. 

I backspegeln: historien gav honom fel och här är vi nu. 

Vi möts av en slagen bard. Så under isen att han lever i exil på en lite mindre ängslig Västkust. Tematiken är sveket, rättslösheten, den skrikande pöbeln, medierna. 

Och visst. Jag började själv känna en rätt stor matthet inför den svartvita bild som målades upp av maktstriden i Akademien. Epitetet ”Hor-As” på sociala medier blev gammalt oerhört fort när alla behövde en djävul.

Samtidigt är det något i den självutnämnt intellektuelles försvarstal som är precis lika tröttsamt repetitivt. 

Det är helt uppenbart att boken behandlar kulturprofilen och det författaren kallar ”skandalen”. Här har jag alltid känt ett styng av sympati för Engdahl. Hade han bara kunnat förmå sig till att säga att ”det här är min vän sedan 40 år” och att han därför vill försvara honom. Då hade allt blivit så mycket begripligare.

Ibland räcker det kanske att bara skriva att man blev ledsen och sårad i en förlorad konflikt eller att man bara ville försvara en vän

Men den sortens vekt inåtblickande har vi inte tid för. Varför säga något simpelt när man kan göra det svårt för sig? I stället får vi frågor som ”Vad bryr sig Krabbnebulosan om att vi kallar den Krabbnebulosan?”

Jag lär mig hur många kvinnor Casanova legat med. 122-136 tydligen – inte mer. Hade ingen aning om att det är en hyfsat exakt vetenskap. Sedan bjuds på en spekulation kring hur detta borde kunna avverkas på en kafferast med dagens digitala hjälpmedel – av en man som stoltserar med att han knappt använder bakelittelefon. Eller läser tidningen.

Det känns som jag tar in hundra frejdiga A-kurser i humaniora samtidigt, av en föreläsare som behandlar varje ögonblick som det sista då man får säga något i det här jävla landet.

Får veta att en besökare från 1700-talet skulle skakat på huvudet åt att vuxna män idag inte får i fulla drag njuta en femtonåring. ”Den unga, könsmogna kvinnan är vårt samhälles sjuka punkt”.

Något vi tydligen kan se i det alltmer uppskruvade tonläget mot sexuellt umgänge med unga kvinnor, som ”enligt mänsklighetens hittillsvarande betraktelsesätt” inte är barn. 

”Vår tids libertiner” bortförs till rättssalen belagda med handbojor. 

Utan att vara någon större moralist får jag nog säga att Engdahl tappar mig här. Vem försöker han försvara? David Bowie? 

Det är som ett väldigt mörkt avsnitt av tv-serien Frasier.

Det är helt uppenbart att boken behandlar kulturprofilen och det författaren kallar ”skandalen”. Här har jag alltid känt ett styng av sympati för Engdahl

Engdahl låter mig rusa rakt in i tvärsäkra påståenden av typen ”Konstnärer är arbetsskygga som inte vågar bli kriminella”.

Låter toppen, om man inte tänker efter och inser att de flesta yrkesverksamma konstnärer jobbar dygnet runt. Därifrån går resan till pojkrumsfantasier om tyska flygaress, vackra styggingar och glädjegarantin i att läsa ordböcker.

Jag nickar och läser vidare. Det finns rejält med intellektuellt stjärterum när allt förhåller sig till enorma perspektiv. Jag testar att baka ihop fem tusen år av mänsklig civilisation. Med lite god vilja blir då alla nuets principer en lögn. 

De gamla faraonerna sysslade ju trots allt med syskonäktenskap i runt tvåtusen år, så vad gjorde Josef Fritzl för fel egentligen? Hade den tappra gallern Obelix dimpt ned i dagens Sverige, mitt i brinnande Akademikonflikt, hade han inte då knackat sig själv i huvudet och konstaterat att ”De är inte kloka de där svenskarna.” Och historien hade gett honom rätt!

Om Casanova haft Tinder hade han ju inte gjort annat än idkat samlag med gammal som ung. Man kan bara föreställa sig.

Men korrelationen blir konstruerad, kausaliteten obefintlig.  Eviga högre värden går såklart att söka tröst i, men är inte alltid helt hållbara som försvarstal i ett ”nu” man helt enkelt sagt upp bekantskapen med.

Jag började själv känna en rätt stor matthet inför den svartvita bild som målades upp av maktstriden i Akademien. Epitetet ”Hor-As” på sociala medier blev gammalt oerhört fort när alla behövde en djävul

Engdahl snubblar över sin egen fullt utzoomade Flaxkikare. Vi får avslutningsvis en outtalad men påtaglig parallell mellan hans eget öde och rättegången mot Jesus, den högsta martyren, i en längre text om kärleken till Bachs Matteuspassion. 

Tyvärr är det också här så många försvarstal från självutnämnt intellektuella landat senaste åren. Man är, likt Jesus, utsatt för en skadeglad pöbel.

Det åberopas högre värden när kritiken finns i detaljerna. Sanningen bakom ens individuella problem söks i konsten. Ordet ”intellektuell” blir en sköld, trots att det inte är en skyddad titel annat än i att det kanske är något främst andra ska kalla dig. 

Försvaren blir förvånansvärt substanslösa, men samtidigt fyrkantiga och utan spänst. Så är även fallet här.

Ibland räcker det kanske att bara skriva att man blev ledsen och sårad i en förlorad konflikt eller att man bara ville försvara en vän. 

Någon gång ibland behöver man kanske också erkänna att den där pöbeln, trots all sin idioti, hade vissa poänger.