Polisens lista över utsatta områden har i dagarna uppdaterats och kommentarerna haglar om vad som behöver göras.

Så stor variation på de politiska kommentarerna ser vi dock inte. Fler poliser och hårdare straff är det mantra som sveper genom politikerkåren, åtminstone hos politiker inom det konservativa blocket.

Är då detta syftet med listan? Att lyfta behovet av fler poliser och hårdare straff?

Nej, listans uppgift är att tydliggöra var insatser behövs. De mest utsatta områdena och därmed de mest utsatta medborgarna ska få den polisiära hjälp som krävs.

Det är utmärkt.

Självklarhet i ett rättssamhälle

Men, och det är ett stort men, som polisen själva skriver i sin definition av listan är det den socioekonomiska statusen och inte gängens härjningar som är grunden till att områdena blivit utsatta.

Eller som polisen beskriver ett utsatt område:

”Ett geografiskt avgränsat område som karaktäriseras av en låg socioekonomisk status där de kriminella har en inverkan på lokalsamhället. Inverkan är snarare knuten till den sociala kontexten i området än de kriminellas utstuderade vilja att ta makten och kontrollera lokalsamhället.”

Ska vi bryta ”den sociala kontexten i området” som enligt polisen själva är grunden till problemen krävs alltså betydligt mer än att fokusera på dagens kriminella.

Naturligtvis ska brottslingar gripas, något som högerpartierna nu kräver så högljutt som möjligt trots att det är en självklarhet i varje rättssamhälle.

Men samtidigt verkar polisens tunga ord om ”den sociala kontexten i området” olyssnade fladdra runt öronen på alla politiker från Liberalerna och högerut.

Trångboddheten ökar

En första ingång för att se vad polisen egentligen menar med ”den sociala kontexten” och ”socioekonomiskt utsatt område” är att studera EU:s siffror över trångboddhet. Enligt EU:s definition är 16 procent av Sveriges befolkning trångbodd. Inget annat land i Norden har över 10 procent av sin befolkning i trångboddhet.

Därefter kan vi gå vidare till Statistiska Centralbyråns uppgifter över ”regionala statistikområden” där ”bostadsyta per person” redovisas.

Förutom inom rena studentområden runt landets universitet hittar vi de områden med lägst antal kvadratmeter per person på platser som Rinkeby, Länsmansgården och Biskopsgården. Skillnaden i boyta jämfört med invånare i rika områden är enorm.

Varför nämns inte dessa listor i debatten och varför diskuterar vi inte hur vi kan bryta trångboddheten?

Skolinspektionens årsrapport i våras uppvisade samma mönster.

Skolbarn får varken utbildning eller studiero

Enligt rapporten lyckas skolor i utsatta områden inte längre ge skolbarnen den utbildning, den studiero och inte heller tillräckligt utbildade lärare som alla skolbarn i Sverige ska ha rätt till.

Eller som Skolinspektionen uttrycker det:

”Resultaten belyser att det finns problem med likvärdigheten mellan olika skolor och att huvudmännen behöver stärka det kompensatoriska arbetet.”

Varför lyfts inte listan över hur vi ska kunna förbättra likvärdigheten i vår skattefinansierade skola när vi diskuterar kriminalitet?

Efter valet 2006 öppnade den dåvarande Alliansregeringen för vårdval inom primärvården. Folk skulle få välja vilken vårdcentral de ville gå till och framför allt skulle privat drivna vårdföretag själva få bestämma var de skulle placera sina skattefinansierade vårdcentraler.

2014 slog Riksrevisionen larm om att vårdvalet lett till en utarmning av vård för låginkomsttagare i ”utsatta områden” och en överetablering av privata vårdcentraler i områden med höginkomsttagare.

Samtidigt hade patienter med komplicerade åkommor fått svårare att nå läkare medan vårdcentralerna översvämmades av lätta besvär hos medelklass och höginkomsttagare.

Och hela denna omläggning hade bekostats med skattepengar.

Allvarligt sjuka får inte träffa läkare

I Skåne, upptäckte Riksrevisionen, hade 1 700 allvarligt sjuka aldrig fått träffa en läkare under den tvåårsperiod man studerade. Samtidigt hade det tillkommit 47 000 nya besök med lindriga eller självläkande symptom.

I Stockholm hade antalet vårdcentraler minskat i fattiga Rinkeby medan antalet vårdcentraler hade exploderat på rika Östermalm.

Varför diskuteras inte dessa sammanställningar av olikheter och orättvisor i vården med samma frenesi som hårdare straff och fler poliser?

Tillgång till vård, liksom skolgång och bostad, är viktiga aspekter inom det som benämns ”den sociala kontexten”.

Moderaterna och högerblocket vill dock inte föra någon debatt om dessa fakta. Det har flera orsaker.

Dels värnar högerblocket sin konservativa linje. De vill behålla en liten bostadsyta per person för de mindre bemedlade, de vill behålla det ofria skolvalet som skiktar landets barn efter föräldrarnas inkomster och status och de vill fortsatt ha bäst och mest sjukvård till de högavlönade som minst behöver det.

Det är en del av högerns politik.

Måste börja prata om det sociala

Dels är kriminaliteten också ett område där det konservativa blocket ser att de kan nå politisk goodwill. Människor är med rätta rädda för att drabbas av kriminalitet. Högern framhäver därför direkta polisiära åtgärder för att stävja kriminaliteten här och nu.

Drar vi ut den högerkonservativa politiken utifrån polisens lista över utsatta områden skapar vi därmed ett samhälle som visserligen har en stor polisär kapacitet.

Men börjar vi inte prata om vård, skola, omsorg, inkomster, samhällsservice och allt annat som ryms inom begreppet ”social kontext” kommer vi aldrig att kunna bryta mönstret och stävja kriminaliteten.