Ibland behöver man ta sitt samhällsansvar och agera brygga mellan personer i medelåldern och dagens ungdomar. Denna gång handlar det om bröst.

I början av veckan publicerade Aftonbladet nyheten att popstjärnan Billie Eilishs fans är rasande. Hon har förlorat över 100 000 följare på sina sociala medier och bakgrunden är hennes deltagande under årets Met-gala.

Met-galan anses vara en av årets stora modehändelser och äger rum på Metropolitan Museum of Art i New York. Stormen Eilish hamnat i handlar därför om vad hon valde att ha på sig.

På röda mattan såg hon ut som Marilyn Monroe, i ett hav av persikorosa tyll, djup urringning och platinablont hår. Kolsvart kajal ramade in klara ögon.
Ja, Billie Eilish har som de flesta andra kvinnor bröst, men looken var knappast ekivok. Ändå blev det storm. Varför, kan man undra?

Fansen har rätt att sörja

Eilish själv säger att folk är rädda för stora bröst. Efter nyheten i Aftonbladet kommenterade en rad svenska feminister frågan ungefär likadant: “Hur har vi inte kommit längre än så här 2021, varför reagerar människor på andra kvinnors utseenden?”.

Frågan behöver redas ut. Den feministiska läsningen av stormen är nämligen för ytlig. Visst handlar det om utseende, och det handlar om feminism, men inte på sättet de tror.
Eilishs fans är i sorg, och det har de rätt att vara.

Det första man måste förstå att musikindustrin just är en industri. Gränserna mellan produkt och person är svåra att hålla isär. Billie Eilish är otvivelaktigt en människa med både känslor och konstnärliga mål, men hon är lika mycket en persona som säljs och en artist inne i ett maskineri vars främsta syfte är att tjäna pengar.

Annars hade hon kunnat spela konstmusik på närmaste okända bar. Med bolagskontrakt ska pengar drivas in. Billie Eilish är en miljonindustri med skivor, spelningar och kringprodukter. Investeringar som gjorts ska tjänas in från studiotid, bokade arenor och musikvideokostnader. I en sådan värld blandas det autentiska – människan och konsten – samman med säljet. I Eilishs fall har just hennes äkthet varit hennes främsta sälj.

Därför älskade unga kvinnor Billie Eilish

Eilish slog igenom som femtonåring 2016. I musikindustrin stack hon ut, både med musik och look. Hennes hår var svart med neonfärgade rötter. Hon klädde sig alltid i bylsiga mjukiskläder.

Hon talade också om det. Eilish var mörk. Hennes lyrik var mörk och hennes intervjuer var mörka. Hon talade, och satte ord på, en ung kvinnlig generations relation till sina kroppar.

2020 gjorde Eilish en stor intervju med brittiska GQ. Hon ger uttryck för en enorm smärta i relationen till sig själv och sin kropp. Hon berättar om självmordstankarna hon fick av sociala medier. Om hur varje kommentar skärskådat henne och hennes kropp så att hon tagit fysisk skada. Hennes bylsiga kläder som dolde hennes kropp var ett ställningstagande. Möjligen ett sätt att gömma sig, efter att “aldrig ha känt sig åtråvärd”, men också ett avståndstagande.

Samma år släppte Eilish kortfilmen Not my responsibility. Filmen handlar om motståndet. Varför ska så många av er bry sig om min kropp? “Jag känner hur ni ser mig. Och inget jag gör undgår era blickar”. If I lived by them I would never be able to move.
Hon bär sin hoodie och sitt neonfärgade hår. Sakta klär hon av sig, men ju fler plagg som försvinner från Eilishs kropp desto djupare sjunker hon ned i en svart sörja. I slutet av videon är hon borta. Drunknad.

Efter allt detta kan det tyckas märkligt att börja tala om Eilish kropp. Men fansens sorg handlar mindre om kroppen, brösten eller ens Eilish själv. Det handlar om motståndet och att ha förlorat den enda stora artisten som talade om smärtan i kvinnligheten och erbjöd andra utvägar. Det var vad unga kvinnor såg i Eilish, och varför de omfamnade henne.

Svälttävlingar för elvaåringar

Med anledning av premiären för den nya filmen om Lena Nyman skriver Karin Olsson, kulturredaktör på Expressen, om misogynin och Lena Nymans eviga kamp mot sin kropp. “Den misogyni som speglas i filmen kan liknas vid psykisk tortyr, omöjlig att klara sig oskadd igenom”. En sådan psykisk tortyr drabbar kvinnor fortfarande.

I dagarna twittrade Ida Höckerstrand, programledare för Ångestpodden, om meddelanden hon fått till poddens konto. “Alla tjejer i min klass tävlar om vem som kan äta minst på lunchen. Vi går i femman.”. Svälttävlingar bland elvaåringar. Fortfarande ett faktum 2021.

Det är få förunnat att förbli oskadd. Kravet på skönhet är en kniv i varje kvinnas lår. Allt oftare även bokstavligen. Unga kvinnor använder fillers och botox mer än någonsin. Operationen brazilian buttlift, som ska ge en stor rumpa mot en smal midja, har exploderat i popularitet. Operationen räknas som den farligaste skönhetsoperationen man kan utsätta sig för. Så offrar kvinnor sin hälsa, fortfarande 2021, för att orka leva i den här världen. För att tortyren ska bli mindre.

Sociala medier har gett fart åt det som kallas body positivity movement. Unga kvinnor samlas för att försöka älska sina kroppar, hur de än ser ut. Bortom idealen. “Du är vacker som du är!” är mantrat.

Men märk väl att skönheten centreras även här. Skönheten ska breddas, inte förkastas. Även om internet gett rum för fler röster är den kvinnliga läxan fortfarande densamma: Skönheten först. Eilish förkastade den idén. Varför ska man ens bry sig?

Motståndet är lönlöst

I juni släpptes ett nytt nummer av brittiska Vogue. På omslaget står Eilish, plötsligt med blonderat hår och iklädd korsett. Hon ser ut som en moderniserad 40-talspinuppa.

Marilyn Monroe-estetiken är tydlig. Met-galan bekräftade att det inte rörde sig en engångsgrej. Utifrån musikindustrins logik är det knappast ett sammanträffande. Monroe står för den raka motsatsen till Eilishs tidigare look. Som av en händelse är hon aktuell med en ny skiva.

Det är såklart inte en ensam 20-årings uppgift att rädda alla unga kvinnor från kroppshatets tortyr, men för fansen blir meddelandet tydligt:

Resistance is futile. Förr eller senare korrumperar idealen er också. Kroppshatet erbjuder inga utvägar.