LO-juristens svåra jobb – hålla ihop facken i EU-länderna

Du började den 1 september, hur är det?
– Hela familjen har nu flyttat ner till Bryssel. Det är ovant. Jag är van vid att ha en ganska tillbakadragen roll men här avlöser möten varandra och e-posten plingar hela tiden. Det är både spännande och utmanande. 

Vad ska du göra för något?
– Jag ska hålla samman den europeiska fackföreningsrörelsen och se till att det blir ett gemensamt agerande inom en rad olika områden där det inte är självklart att man tycker likadant. Mitt jobb är att stödja generalsekreteraren och verka för den europeiska arbetarklassens intressen.

Du har ju varit väldigt aktiv i den svenska kampen mot EU:s minimilöner, men nu jobbar du för Europafacket som vill ha minimilöner. Hur känns det?
– Jag tror att det finns möjlighet att förena de olika ståndpunkterna och är till och med optimistisk. Det diskuteras nu ett undantag som förhoppningsvis kan göra de flesta nöjda. Möjligheterna är goda och det pågår nu en intensiv debatt om hur det skulle kunna se ut. Det finns vad man kallar ett ”window of opportunity”.

Vad är den största utmaningen nu för facken på Europanivå?
– Många fackföreningar har tappat medlemmar och det är en utmaning att upprätthålla medlemstalen och hitta en roll som den kraft som kan lösa problem på arbetsmarknaden, både nationellt och i Europa. 

Gång på gång så krockar de svenska facken med EU-kommissionens förslag och andra fack. Ibland hör man nedsättande kommentarer om svenskar som så gärna talar om sin modell. Hur ser andra fackliga företrädare på svenskar egentligen?
– Det finns en stor respekt och även en insikt om att de svenska facken har lyckats att förändra samhället och arbetlivet till det bättre. Sen finns det hos oss svenskar ibland ett inslag av självbelåtenhet. Ibland kan det… hur ska jag uttrycka det… väcka en del irritation. En del uppfattar det kanske som att om man har lyckats väl så finns det en mindre förståelse för hur det är i andra länder där det inte gått så bra. I Sverige har vi sedan länge en självregleringsmodell där parterna kommer överens och sluter avtal. Den har fungerat väl. I andra länder är det staten och politiken som reglerar mer i arbetslivet. Det har lett till att det har blivit konflikter.