Klart Irene Svenonius ska få bli Disney­prinsessa

RECENSION. Lilla baren på Riche bjuder in till en fest i maktens korridorer. Anna-Karin Håkansson sveper fram och tillbaka i rummet. Hon spelar alla roller i enmansmusikalen Club Janzon där stjärnan är det moderata finansborgarrådet Irene Svenonius. 

Svenonius har ståndaktigt etablerat sig som symbolen för den privatiseringsfest som är Stockholmsregionen. Skandalerna har varit många.

Hennes make, Jan Svenonius, fick lämna rollen som upphandlingschef vid Nya Karolinska. Samtidigt som hon själv tvingades ta ett steg tillbaka från regionens granskning av samma sjukhus enorma konsultnotor. 

257 miljoner, via Boston Consulting Group.

Och har något kunnat förvandlas till en app, då har Svenonius varit redo i honnör. Hon hyllade glatt nätläkarföretaget Kry, som gav dig ett zoom-möte med en läkare och efter det sedan skrev in dig på sin egen vårdcentral. Högteknologisk utveckling! Ingen skattekrona har i Stockholmsmoderaternas universum varit för stor för att inte kunna landa i en entreprenörs ficka.

För så ser den moderna svenska korruptionen ut. I ett förvirrat universum någonstans mellan stolarna i politikerrummen, konsultbolagens, lobbyfirmornas och välfärdskoncernernas styrelserum.

Idén med att förvandla finansregionrådet till en Disneyprinsessa är helt enkelt för kul. Bästisen Filippa Reinfeldt driver fram Svenonius i rummet med ömsom hårpiska, ömsom morot

Och Svenonius står kvar, hur hårt det än blåser. Klart hon förtjänar att få vara i centrum för den privatfest i maktens korridorer som är Club Janzon. Här möts de mäktiga för att, ja, äta Janzons frestelse och fatta beslut.

Entré Ulf Kristersson. En hotfull liten prins, med betoning på pytteliten, som söker en högra hand. Den försynta Svenonius får blodad tand, om hon bara vågar sjunga ut. Om hon bara vågar ta plats i minglet. Publiken får följa med i hennes inre strid och resa från försynt och tråkig till en ståndaktig jägarinna.

Det hela blir till en Disneysaga, ett Irene Svenonius on ice framför bardisken. Och det funkar.

Politiknörden i mig opponerar sig med jämna mellanrum. Manus är inte direkt av politikreportern Torbjörn Nilsson. Historieskrivningen därefter. Mean girls-konflikten mellan Svenonius, Filippa Reinfeldt och Anna Kinberg Batra får mig att haja till. Så där var det ju inte.

Men det spelar ingen roll. Min inre elevrådsordförande backar skamset ut ur rummet. Politisk satir där just politiken blir duktigt mästrande är nästan alltid tråkig. Det här är i stället en föreställning som säger sig vara starkt inspirerad av Stockholms lokalpolitikers instagramkonton. Och därför funkar det.

Idén med att förvandla finansregionrådet till en Disneyprinsessa är helt enkelt för kul. Bästisen Filippa Reinfeldt driver fram Svenonius i rummet med ömsom hårpiska, ömsom morot.

Och har något kunnat förvandlas till en app, då har Svenonius varit redo i honnör

Plötsligt dansar hon fram, glatt upprepandes ordet ”rasist” när hon ska svartmåla Kinberg Batra på festen. Träffsäker satir? Kanske inte. Men kul är det.

Satiren fungerar också som bäst när den är som frejdigast och verkligheten inte får störa för mycket i borgarfesten. Sveriges högerpolitikers enda försonande drag är ju att de åtminstone gillar att ha skoj när de slår sönder samhället. 

En övertydlig liten moralkaka på slutet kunde därför plockats bort. Men vad gör det när alla i publiken, mitt i föreställningen, bjuds på tårta föreställande Nya Karolinska?