Den som ställer krav på säkerhet är ingen bråkstake
Det är inte anställdas machokultur som dödar utan deras rädsla att ställa krav och stämplas som besvärliga, skriver Arbetets krönikör om dödsolyckor på jobbet.
Två gånger har jag jobbat på byggarbetsplatser där allvarliga olyckor skett en tid innan jag kom dit. Båda var fallolyckor.
Den ena med dödlig utgång, den andra slutade med ren tur ”bara” med benbrott och ryggskador. Det tog ungefär ett år innan den skadade mannen var tillbaka i arbete.
2020 skedde endast 24 dödsolyckor i arbetet. Huruvida pandemin påverkat och fått ner siffrorna är det ingen som vet. Alldeles oavsett är det ju 24 tragiska dödsfall för mycket, där någon inte kommer hem till familj eller nära och kära efter det som borde ha varit en vanlig dag på jobbet.
Höjden av girighet
I en del fall där utländsk arbetskraft omkommit i byggbranschen har det fifflats med identifikation av personen för att ansvarig arbetsgivare ska undkomma straff.
Ja, ni hörde rätt, inte ens när någon dör känns det alltid aktuellt för de ansvariga att kliva fram och göra rätt för sig. Det är väl ändå höjden av girighet.
Hittills, 2021, har 23 dödsolyckor inträffat, så nu är vi tyvärr uppe på mer normala siffror i snitt per månad igen. Detta trots att vi alltjämt har en pandemi.
Ett ”normalår” brukar det vara 35-40 dödsolyckor. År där dödstalen är höga är det 50-60 personer som inte kommer hem efter sin arbetsdag.
Fler måste också ta klivet fram och engagera sig i säkerheten på våra arbetsplatser. Endast så kan vi få bort machoideal och rädsla
Skyller på ”machoideal”
Teorierna om varför det sker dödsolyckor är många. Den ena mer verklighetsfrånvänd än den andra. På senare år har det blivit populärt bland högerliberala ledarskribenter att skylla det mesta på ”machoideal”.
Plötsligt kommer de in som hjältemodiga riddare på enhörning och vill i skydd av ett genusperspektiv göra en insats för att rädda dem som är ansvariga för säkerheten – arbetsgivarna.
Min egen erfarenhet är att visst finns det machoattityder, men i slutändan är de just bara attityder. Den grundläggande orsaken är att många inte vågar kräva rätt skydd, rätt bemanning, rätt arbetsordning för att de är rädda om sin försörjning och inte vill ses som bråkstakar.
Då spelar det mindre roll vilka de ytliga attityderna är på arbetsplatsen.
Skyddsarbete som problem
Lösningen är för mig självklar. Arbetsgivarsidan måste helt enkelt sluta att utmåla skyddsombud, fackliga och andra anställda som är intresserade av skyddsarbete som problem.
Detta är en stor utmaning i flera branscher som är på väg att förslummas vad gäller de flesta rättigheter och villkor. Då tänker jag i första hand på städ, lager, bygg, hotell och restaurang.
Fler måste också ta klivet fram och engagera sig i säkerheten på våra arbetsplatser. Endast så kan vi få bort machoideal och rädsla.
Endast så sprider vi trygghet och säkerhet så att det blir det normala tillståndet. Det är så vi kan rädda liv.
