Det tog bara två dygn innan miljardär- och oligarkprojektet European Super League i världens största idrott, fotboll, fullständigt rasade samman.

Hela idén var att runt 20 klubbar skulle skapa en stängd liga där man inte kan åka ur, förutom om klubben befinner sig på ruinens brant och inte klarar ligans ekonomiska krav. 

Många klubbar som var tänkta att delta har bara någon enstaka gång, eller aldrig, varit i en final i en Europacup.

Pengar premierades före sportsliga meriter. Rika klubbägares kapital skulle i denna liga tillåtas ha lekstuga på gräsrotsrörelsens bekostnad.

Protesterna lät inte vänta på sig. Flera tusen människor samlades, trots coronarestriktioner, utanför Chelseas hemmaarena Stamford Bridge med plakat och slagord.

Det ena budskapet fyndigare och mer ironiskt än det andra, på äkta brittiskt maner. 

Liknande manifestationer ägde rum i Liverpool, Manchester och norra London.

Manchester Citys officiella kanaler var först med att deklarera att de drar sig ur spektaklet Super League. Naturligtvis efter draghjälp från den inbitne City-supportern Liam Gallagher, före detta sångare i Oasis. 

För den inte så fotbollsintresserade kan ju detta engagemang tyckas banalt när Fifa- och Uefa-eliten redan sedan årtionden visat sig vara korrupta pampar

David Palmroth

Manchester United-supportern och The Charlatans-ikonen Tim Burgess var kärnfull och koncis när han han twittrade ut: ”European Super Greed” (där greed betyder girighet) och sedan citerade ett stycke ur George Orwells 1984.

I Liverpool samlades hundratals fans med otroligt snabbt och proffsigt upptryckta flaggor och banderoller för att manifestera mot galen­skapen.

Budskapet på en av banderollerna var, fritt översatt: ”Kärlek till arbetarklassens sport, förstörd av girighet och korruption. Vila i frid Liverpool FC. Tack för alla minnen.” 

Det ska också sägas att innan Super League imploderade hade i princip hela Liverpools spelartrupp och managern Jürgen Klopp samt en rad numera pensionerade spelare deklarerat att detta inte är sportens framtid.

För den inte så fotbollsintresserade kan ju detta engagemang tyckas banalt när Fifa- och Uefa-eliten redan sedan årtionden visat sig vara korrupta pampar.

Men jag tror ändå att man kan lära sig något av detta, nämligen att snabba och tydliga protester lönar sig. 

Det kan vi koppla till andra områden i samhället, såsom arbetslivets osäkra anställningar, privatiseringar och den så viktiga frågan om mäns våld mot kvinnor.

Så låt oss dra lärdom av att dessa fotbollsprotester slog till enhetligt, kraftfullt och proffsigt, inte bara på sociala medier utan även på gatorna.

Då kan förändringar bevisligen ske.

David Palmroth jobbar som plattsättare i Västerås. Han är medlem och förtroendevald i Byggnads och ett hängivet fotbollsfan på fritiden.