Återvunnen David Eberhard åker i källsorteringen

RECENSION. Jag ringer min syster.

– Han ser väl fram emot måndag då restriktionerna lättar och han kan gå ut och slicka på trappräcken på stan, fräser jag.

Jag messar min vän.

– Jag har pms och så irriterad på en bok jag ska skriva om för Arbetet att jag vill mosa författaren. Orkar inte dra grejen, men kortfattat: vit välbeställd man. 

Jag pratar med min pappa. 

– Jag måste recensera en jävla bok som min redaktör har gett till mig för att han vet att jag inte skulle gilla den. 

Här studsar jag på ordet eftersom jag aldrig svär i hans närhet. 

Min far brukar säga att humöret jämnas ut med åldern. En har inte lika nära till sina känslor. Blir inte lika glad, inte lika ledsen, inte lika arg. 

Och trots min ringa ålder, nyss fyllda fyrtio, så är jag med mina egna mått mätt hyfsat sansad numera, i alla fall att jämföra med förr.

Och det är inte heller samma saker som förr som triggar mig.

Jag kände mig närmast euforiskt när jag bokade min första covid-spruta, har slutat att gråta till the Office och har självbevarelsedrift nog att undvika personer och situationer som gör mig arg. Jag läser aldrig några ledarsidor. 

Och de tillfällen ilskan slår till skakar jag av mig den ganska fort.

Tacka dina föräldrar som fostrat dig till att inte ta skit från misogyna medelålders cis-män som tror att de vet bättre för att de har tusen högskolepoäng och en tjusig titel

I tryggetsnarkomanenas land – Sverige och det nationella paniksyndromet, signerad David Eberhard. Utgiven 2006, nu i uppdaterad version.

Det tar mig över en månad att läsa boken. Inte för att jag är lat eller som vanligt prokrastinerar, utan för att jag inte klarar av att mer än några få sidor innan det börjar koka inom mig. 

Ja, jag känner rentav vrede. Fantiserar om att efter denna text är skriven att riva sönder och bränna upp den, men blir nog källsorteringen. 

Jag inser så klart att det är löjligt. Barnsligt. Att det inte leder någonstans. Men det liksom kliar i överarmarna, händerna darrar, jag knyter nävarna och vill slåss.

Men vad är det då som upprör? Kortfattat menar David Eberhard att svenska staten bestämmer för mycket över vår vardag, det leder till rädsla för saker som inte är farliga och dessutom håller vi på att sprida vårt paniksyndrom till andra länder. 

Jag har strukit under mening efter mening, men författaren själv är bjussig nog att redan i förordet sammanfatta sin tes.

” …[vi] befinner oss mitt i en pandemi som på på många sätt visar hur otroligt oförberedda vi varit på någon som helst annalkande fara. Vi ser en samhällsutveckling med ökad grov kriminalitet vilken enkelt kan kopplas till bristande omdöme hos den ena beslutsfattaren efter den andra, de senaste 15 åren. Vi har genomlidit pöbelvälde i offentliga upprop som #metoo 2017 och där en viktig fråga kapades av hyenor [jag?] som krävde blod och vi ser samma sak våren 2020 med #blacklivesmatter. Det är så många saker som gått fel … ”

De drygt 300 sidorna som följer kan närmast jämföras med hur en gymnasieelev som just fått kurslitteraturen för A-kursen i psykologi gräver ner sig i alla tänkbara psykiska diagnoser och applicerar dem på sig själv – fast David Eberhard applicerar dem på samhället. 

Som bonus: dissar av unga kvinnor med självskadebeteenden, genuspedagogik och Greta Thunberg – ”en artonårig livrädd flicka som förordnar drakoniska lösningar och skriker att vi alla ska ha panik”.

Och naturligtvis är han skeptisk till regeringens hantering av corona-pandemin. 

”… alla myndigheter hade frångått sina grunduppdrag och istället förkuserat på genuscentrifiering och mångfaldsanalys. Världens första ”feministiska” regering var upptagen med att, iförda slöjor, försöka krossa staten och ursäkta alla brott mot homosexuella och allmänt barbari i Mellanöstern genom att förklara att för medborgarna att ”alla kulturer är lika bra” – utom Sveriges förstås …”

Nana! Lyssna på när din katt spinner!  

Gå in på bulletin.nu och fröjdas av de senaste illustrationerna på kulturen! 

Slut ögonen och föreställ dig en fyrkant.

”… de var upptagna med rassegregation och #metoosexism på basen av att allt ont i världen är den vite heterosexuella mannens fel…”

Andas in, andas ut.

Andas in, andas ut.

Kortfattat menar David Eberhard att svenska staten bestämmer för mycket över vår vardag, det leder till rädsla för saker som inte är farliga, och dessutom håller vi på att sprida vårt paniksyndrom till andra länder

(Detta tror jag även att David Eberhard skriver under på, han är ju trots allt psykiatriker, många år överläkare och chef på psykakuten vid S:t Görans sjukhus i Stockholm – och som grädde på moset sommar– och vinterpratare i P1. Hur hinner karln med allt?!)

”Frågan är bara hur mycket sömn staten ska kräva att man får och hur korta passen ska vara. […] Vad som är däremot är uppenbart är att arbetstidsdirektivet i sin nuvarande utformning handlar mycket mer om nationell panik än genuin omsorg och välvilja.”

Släpp ångesten Nana, tänk på mantrat du fick när du var i Goa senast. Och kom ihåg: fyrkanten!

Andas in, andas ut.

Andas in, andas ut. 

”Bla, bla, bla, bla, bla.”

Och när du lugnat dig. 

Skriv fanmejl till författare du gillar. 

Stötta BLM och stå upp för dina medsystrar som fortsätter kampen som inleddes med #metoo och gör polisanmälningarna du aldrig gjorde.

Lyssna på tonåringar (och forskarna de hänvisar till) som strider för ett hållbart samhälle. 

Köp en jacka från Pussy Riot där det står ”I wish you weren’t here” och bidra till att de kan fortsätta att slåss mot den ryska diktaturen. 

Hälsa på dina fina grannar som korsat Medelhavet för att sju år senare alltid ha dörren öppen för dig, prackar på dig kakor och låter radbandet bli till en kattleksak varje gång du tar med ditt husdjur. 

Lyssna på Karwan Farajs skarpa P1-dokumentärer, där han med respekt och genuint intresse för att förstå pratar med personer som vi så gärna avfärdar som en bunt gängkriminella (vars verksamhet sponsras av svennar som vill ha ett nummer att ringa varje gång de är sugna på gräs). Se hans program ”Gängkrigens tid” på TV4 Play.

Måla dina systerbarns naglar i Tusses färger. 

Tacka dina föräldrar som fostrat dig till att inte ta skit från misogyna medelålders cis-män som tror att de vet bättre för att de har tusen högskolepoäng och en tjusig titel.

Var tacksam för alla de som står upp för sunda värderingar och tar fajten du inte orkar ta.

Tacka alla som gör Sverige till ett bättre land när jag själv sätter på skygglapparna och scrollar kattbilder på instagram. Allt för att undvika paniksyndrom.