”En häxjakt på vanliga människor”. 

Så beskrev banken Nordnets talesperson Frida Bratt ett förslag från Magdalena Andersson om att investeringssparkonton inte ska vara fullt så förmånliga för människor med mycket pengar.

Det brukar låta så där. I banklobbyns ögon är det ofta de allra rikaste som är ”vanliga människor”.

Bakom den språkliga slöjan kan bankerna så pyssla med att hjälpa välbärgade att tjäna mer pengar på räntor, inte deklarera eller komma undan utdelningsskatt.

Om förmögna personer och välmående företag inte vill ta sitt ansvar för äldreomsorgen eller sjukvården, ja då ställer bankirer och borgare snällt upp. Annie Lööf, Ulf Kristersson och Nyamko Sabuni tycker ju nämligen också att stenrika är helt vanliga människor.

Därför måste de betala mindre i skatt. Därför ska man absolut inte höja kapitalbeskattningen.

Det har å andra sidan varit hela samhällets melodi i 20 år. Fredrik Reinfeldt sänkte skatterna med över 140 miljarder kronor.

Alla verkligt omfördelande skatter, som på förmögenheter, arv, gåvor och fastigheter är avskaffade. Värnskatten är borta. Bolagsskatten är sänkt till historiskt låga 21 procent.

Har det påverkat Sverige? Ja visst, ojämlikheten skenar och skadar tillväxten. Välfärden är kroniskt underfinansierad och underbemannad.

Dessutom är skattesystemet i dag konstruerat så att riktigt rika människor betalar mindre i skatt än vanliga löntagare.

Ett exempel: Antonia Ax:son Johnsson, ägare till bland annat lågpriskedjan Willys, skattar 18 procent trots att hon har inkomster på över 5 miljoner i månaden.

Samtidigt får en kassörska som jobbar på Willys betala 23 procent i skatt på sina 30 000 kronor.

Ett exempel till: Välbetalda direktörer, advokater och konsulter kan redovisa blygsamma löner samtidigt som de omvandlar sina ersättningar till stora utdelningar i ”fåmansbolag”.

På det sättet sänker de sin skatt till 20 procent jämfört med de 50 procent som de skulle ha betalat om de skattat som vanliga löntagare.

Nationalekonomen Jesper Roine har noterat att under coronapandemin har inkomstskillnaderna inte påverkats nämnvärt, däremot har förmögenhetsstocken vuxit enormt. Inte minst eftersom fastighetspriserna och börskursen stigit till skyn.

Men då Sverige inte längre har någon förmögenhetsstatistik så vi inte vem som äger de växande förmögenheterna. Men en sak vet vi i alla fall: det lönar sig inte att arbeta.

Det är i det ljuset man måste förstå invändningarna och motståndet mot de nya socialdemokratiska förslag om att rika ska ta sitt ansvar. Det är extremt gynnade människor som med galltjut försvarar sina privilegier.

Det är möjligt att Socialdemokraterna inte kan vinna några val på att säga att de ska återinföra Göran Perssons, Ingvar Carlssons eller Olof Palmes skattenivåer.

Samtidigt är Annie Lööf övertygad om att Sverige behöver ett skattesystem som mer liknar Komorerna eller Hongkong.

Mot det behöver Magdalena Andersson egentligen bara resa en enkel paroll: det ska löna sig att arbeta.

Att lova väljarna att det alltid ska vara mer lönsamt att arbeta än att skyffla runt kapital kan inte vara annat än en valvinnare.