Minns ni debatten före 2006?

Moderaterna gick ut starkt med sin nya profil ”det nya arbetarpartiet” och utnämnde arbetslösheten till sin huvudfråga.

Alla i ”utanförskap” skulle bankas in på arbetsmarknaden. Hit räknades i stort sett alla svenskar som uppbar någon form av det som Moderaterna såg som ”bidrag”, främst arbetslösa och sjuka.

Allt paketerades i budskapet att ”bidragssverige” skulle avvecklas. De som hade ett jobb och jobbade hårt skulle premieras, hette det, inte de arbetslösa och ”bidragsberoende”.

Hela strategin byggde på receptet att arbetslösheten är ett individuellt problem. Att skippa bidragen och därmed tvinga arbetsskygga att ta jobb skulle få fart på de lata.

Linjen bröt skarpt mot traditionell svensk efterkrigspolitik där arbetslöshet sågs som något som samhället skulle lösa genom utbildning och stöd till jobbskapande.

Men om ansvaret för arbetslösheten lades på den arbetslöse själv kunde Sverige gå en annan väg.

Då kunde varje arbetslös stämplas som lat odugling från första dagen av sin arbetslöshet, även de som dessförinnan hade jobbat i fyrtio år.

Denna väg hade några år tidigare presenterats av ekonomiprofessorn Marian Radetzky.

I en tv-utfrågning hade han retat upp många LO-grupper genom att säga några meningar som blev bevingade:

– För att komma till rätta med arbetslösheten måste löneflexibiliteten öka dramatiskt. De som inte efterfrågas därför att de saknar kvalifikationer måste acceptera lägre, ibland väsentligt lägre löner om de vill ha jobb. Hungriga lejon jagar bäst!

Och strategin blev ledande för Alliansen efter valet 2006. A-kassan skars ned och a-kasseavgiften chockhöjdes för att pressa ned löneutvecklingen i lågavlönade LO-yrken.

”Hungriga lejon jagar bäst”.

I dag är arbetslösheten återigen hög och långtidsarbetslösheten är snart uppe på ofattbara 200 000 människor i Sverige.

Och återigen är de borgerliga partiernas linje att lägga ansvaret på den arbetslöse själv. 

Som tidigare är det främst de med kort utbildning som har svårt att få jobb.

Den stora skillnaden mot 2006 är att många utan fullgjort gymnasium är födda utomlands.

Hela 55 procent av de arbetslösa är i dag utlandsfödda.

Arbetslöshet som ett individens ansvar blandas därför i borgerlig retorik allt oftare upp med talet om en grupps eget ansvar, nämligen de utlandsföddas eget ansvar.

Moderaterna har i dag strukit sin devis om att vara ett arbetarparti. Likt Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna bygger de i stället sin profil runt migration och kriminalitet.

Och som vi vet är Liberalerna nu på väg åt samma håll.

För dessa partier passar det utmärkt att utlandsfödda har låg utbildning och därmed har svårt att få jobb. Därmed blir det enkelt att peka ut de skyldiga.

Centern sticker ut bland de borgerliga partierna och håller sig ifrån att utnämna invandrare som lata.

Ändå driver Centern kanske tydligast av dem alla fortfarande Alliansens gamla politik.

Samtidigt som partiets företrädare med jämna mellanrum attackerar SD och högerblocket genom att ”stå upp mot rasismen” driver de fortfarande en politik där den arbetslöse själv ställs som skyldig till sin arbetslöshet.

2014 utnämnde Centern Sveriges undersköterskor till de lata och överbetalda som orsakade arbetslöshet och Centerledaren Annie Lööf krävde att ingångslönen skulle sänkas rejält för undersköterskor, så mycket att en ny undersköterska på ett år skulle tjäna mindre än vad Annie Lööf själv tjänade på en månad.

Något år senare, när Syrienkriget resulterade i en flyktingström som även nådde Sverige, krävde Centern ”ingångsjobb” för dessa nyanlända där företag utan kollektivavtal skulle få erbjuda mycket låga löner för outbildade flyktingar.

Genom kraftigt ökade statliga stöd till rut-bidragen upprätthåller Centern till och med ett jämnt inflöde av lågutbildad och lågavlönad arbetskraft som man kan peka ut som själv skyldiga till sin situation.

Som bland andra Johanna Rickne, professor i nationalekonomi på Stockholms universitet, har visat leder Centerns käpphäst rut-bidragen nämligen inte alls till att lågutbildade långtidsarbetslösa får jobb, vilket Centern förfäktar.

I stället utnyttjar arbetsgivare rutbidragens lockelse för att hämta ny lågavlönad arbetskraft från länder utanför EU.

Med den forna Alliansens och det nuvarande högerblockets metod kommer vi aldrig tillrätta med arbetslösheten i Sverige.

Med borgerlig politik skapar vi i stället en lågbetald grupp i arbetskraften med en stor andel utlandsfödda som kan hoppa mellan arbetslöshet och att utföra lågbetalda tjänster åt medel- och överklassen.

Vad bör då göras?

För att få ned arbetslösheten och för att stoppa utvecklingen mot ett a- och ett b-lag på arbetsmarknaden måste vi satsa på investeringsdriven tillväxt och ge den utbildning som krävs. Här krävs statliga investeringar som mycket snabbt kommer att återbetala sig i form av höjd tillväxt.

Vi måste också stoppa den oetiska importen av lågbetald arbetskraft som lagen om arbetskraftsinvandring möjliggör.

Inget av detta är något som en enskild arbetslös vare sig har ansvar för eller någon beslutanderätt över, det är i stället politikernas ansvar.

Borgerligheten smiter från detta ansvar. De vill hellre skapa en lågbetald tjänarklass.