Harmlös feminism där precis allt handlar om Mia Skäringer

RECENSION. Mia Skäringer är oerhört framgångsrik. Så där ”fylla Sveriges största arenor flera gånger om med sin enmansshow”-framgångsrik som få, om några, svenska komiker kan göra anspråk på.

Hon dessutom gjort teve, poddat och skrivit tre böcker. Den senaste – Maria – En kvinnlig komikers dagbok är en tillbakablick på hennes liv, med många av de teman som löper genom allt hon gör.

Att som kvinna överleva övergrepp, förtryck, och att acceptera sig själv.

Engagemanget har gett henne över en halv miljon följare på Instagram, där hon marknadsför sina många projekt.

Då och då dyker det upp inlägg om våld mot kvinnor, en hyllning av Kamala Harris eller en selfie med en text om att du faktiskt duger som du är. 

Det är ganska harmlöst för någon som i så gott som varje intervju pratar om hur hon ständigt porträtteras som arg och bitter feminist.

Hon kallar sig förbannad, men beskrivs av andra som varm och sympatisk.

Självutlämnande på ett sätt som borde göra henne mänskligare än de flesta, men med en publik och kritikerkår som hyllar henne med närmast religiös vördnad. 

En ikon för landets köpstarka kvinnor i medelåldern som bär generationers patriarkala orättvisor på sina axlar och ser ekot av dem i sina egna övergrepp, ätstörningar och vardagskonflikter.

I att så effektivt kanalisera den och förvalta sin målgrupps växande postpatriarkala kapital, är hon än så länge unik.

Lasse Anrell skriver i en krönika att även om komikern Jonas Gardell kallar sig Queen of fucking everything, är det ju i själva verket Mia Skäringer som är det på allvar. 

I så fall är det en tydlig tronföljd. Skäringers dröm om en enmansföreställning väcktes enligt henne själv när hon som tonåring åkte till Stockholm för att se Gardell uppträda. 

Undertiteln till hennes bok, ”En kvinnlig komikers dagbok” är en blinkning till hans hyllade En komikers uppväxt.

Även utan den vetskapen går det att se gemensamma drag. Båda komiker har varit enormt framgångsrika, folkkära trots – eller tack vare – att de vågat vara kontroversiella.

I välproducerad kvinnokamp med lagom komplicerade orättvisor som de allra flesta i målgruppen kan relatera till, hanterade med ett lagom mått ilska för att inte skrämma bort dem

Båda kan i sina scenframträdanden pendla mellan uppsluppen musikalkänsla och lågmält självbiografiskt mörker, för att sedan ta udden av det hela med ett buskisskämt.

Och visst finns det vissa likheter i böckerna, utöver namnet. Något i anslaget, i kontrasten mellan ungdomens hoppfulla oskuldsfullhet och vuxenvärldens grymma småstadsklaustrofobi.

Svettluktande våldtäktsmän i gröna nylonshorts, toalettpapper som klibbar fast i självskadesår. En morfar som gråter över gråa pannbiffar på en söndernött plasttallrik och en död pappa med lila, svullna öron.

Att växa upp, lämna alla som skadat en bakom sig och gå vidare till framgång. 

Hon skriver att ”Bakom en kvinnlig komiker finns andra kvinnors lidanden och deras osynliga liv”. 

Avsikten med historier som hur hennes mamma måste köra blödande in till sjukhuset under pågående missfall då pappan hade druckit och inte gick att väcka, är kanske att göra dem synliga.

Men deras berättelser blir sällan mer än en inramning till hennes egen. 

En ikon för landets köpstarka kvinnor i medelåldern som bär generationers patriarkala orättvisor på sina axlar och ser ekot av dem i sina egna övergrepp, ätstörningar och vardagskonflikter

När hennes mamma vid mormoderns dödsbädd säger att hon kommer efter snart, är det Mias sorg över att överges vi fokuserar på.

När hennes vän berättar hur hon misshandlats och lämnats för död vill Mia gråta.

En annan vän som utsatts för sexuella övergrepp som barn, får Mia trösta medan hon hyperventilerar och skriker.

Är det exploaterande? Självcentrerat? Tveklöst. 

Därför blir det träffande på fler sätt än författaren troligen avsett att klippa ut stycket där hon beskriver boken som “mitt kvinnliga svar på alla jävla manliga geniers lösa dagboksanteckningar om ångest, kvinnor, roller, rödvin och regissörer de jobbat med. Där kvinnorna mest är sockergarnityren, det kletiga på pepparkakan. Inredningen i deras viktiga liv.”

Allt handlar om Mia. Som ikon bär hon svenska kvinnors patriarkala bördor på sina axlar, förkroppsligar dem och beskriver lidandet så att andra slipper.

I välproducerad kvinnokamp med lagom komplicerade orättvisor som de allra flesta i målgruppen kan relatera till, hanterade med ett lagom mått ilska för att inte skrämma bort dem. 

Du vet precis vad du får. No more fucks to give – fast, kanske några, ändå. Nog för en turné till. 

Är hon värre än de män hon jämför sig med? Bör högre krav ställas på henne än man gjort på dem? Knappast. 

Hon är bara oerhört framgångsrik i en tid då personfixeringen och det pris vi sätter på att dela med oss av varje detalj i våra liv, är högre än någonsin.

Där du, i egenskap av känt ansikte, kan sälja spons på inlägg i sociala medier där du fläker ut din hälsa, din familjs trauman eller dina mörkaste tankar. 

Där personliga konflikter blir lönsamt innehåll, och gränsen mellan privat, offentligt och politiskt suddas ut. 

I det här gyttret av utfläkt inre liv och gråzoner blir tydliga symboler desto viktigare, och diskussionen flyttas från strukturerna till Kulturprofilen, Nazisten eller Sexköparen.

Att någon i samma anda tjänar miljoner på att vara en symbol för ideologiskt menlös medelklassfeminism är verkligen inte det värsta som hänt.

Men när hon skriver att det inte finns kvinnliga motsvarigheter till de där manliga genierna, att kvinnors ångest inte hyllas eller får höras, undrar jag om det är hon eller hennes läsare som förväntas glömma bort de där sex utsålda Globenföreställningarna.