Är det något som pandemin har visat är det att den svenska äldreomsorgen är brutalt underfinansierad och underbemannad. Forskarna, som professor emeritus Marta Szebehely vid Stockholms universitet, har sett det i många år och varnat för följderna.

En undersköterska i hemtjänsten besöker i dag tolv äldre på ett arbetspass, för tio år sedan var det nio. Allt mer pressade minutstyrda scheman ökar stressen både hos personalen och de äldre.

Det finns inte utrymme för avvikelser, men de förekommer givetvis. De äldre är inte maskiner utan människor. Ett fall eller en lös mage kan rycka sönder hela schemat.

Coronakommissionen lyfte personalsituationen som en av de avgörande orsakerna till att smittan tog sig in på särskilda boenden och inom hemtjänsten i fjol. Slutsatsen blev att grundbemanningen måste öka och kontinuiteten förbättras. Antalet timanställda måste minska och den medicinska kompetensen höjas.

Det kommer att kosta mycket pengar. Betydligt mer än den ”sjujäkla” satsning som regeringen utlovade i höstbudgeten i fjol. Det är välkomna pengar, men otillräckliga, särskilt som kommunpolitikerna har frihet att prioritera ner äldreomsorgen eller privatisera den om de vill det.

I flera borgerligt styrda kommuner, som Nacka, Täby, Danderyd och Vellinge, har den kommunala äldreomsorgen lagts ner helt eftersom den ”gått back”. Marknadstänket har nått så långt, men de sköra äldre måste få kosta och inte betraktas som ”olönsamma”.

I de privata vårdbolagens vinstjakt blir det enda sättet att öka vinstmarginalen att krympa personalkostnaderna. Det senaste, men tyvärr inte sista, exemplet är Kavat Vård i Stockholm.

I februari fick alla anställda på vårdbolagets tio äldreboenden ett guldfärgat brev hem från vd Elisabet Keusen. Som ett bevis på företagets uppskattning för insatserna under pandemin fick de anställda 7 000 kronor extra på februarilönen. Vd var stolt och rörd över vad personalen hade uträttat. De var naturligtvis också glada över bonusen.

– Det kändes wow! Vilken överraskning, sade Helene Larsen, undersköterska och fackligt förtroendevald, till Kommunalarbetaren.

Lika glada blev de inte när ledningen två månader senare kallade Kommunal till förhandling om en stundande omorganisation. Nu var personalen inte längre hjältar utan en potentiell besparing.

Företagsledningen hade under pandemin upptäckt att de hade för mycket personal. Genom en ”bemanningsoptimering” skulle personal både på dagen och natten sägas upp. Som om de inte redan hade fullt upp att göra.

De som hade heltidsjobb fick se upp till 25 procent av tjänsten hyvlas bort. För en undersköterska med 25 000 kronor i månadslön betyder det att lönen sänktes med 5 000 kronor. Inte bara en månad, utan alla månader som följer blir plånboken mycket tunnare. Vem klarar av en så dramatisk lönesänkning? frågar Kommunals sektionsordförande Elisabeth Antfolk retoriskt i Kommunalarbetaren.

Guldet blev till sand. Bonusen från februari blir ett cyniskt hån några månader senare. Ungefär som när lågavlönad sjukvårdspersonal belönades med applåder i stället för drägliga ersättningar och bättre arbetsvillkor.

Återigen bevisas att vinstintresset sakta men säkert gröper ur vår gemensamma välfärd. Trots att en klar majoritet av väljarna vill begränsa vinstuttagen är frågan nästan helt borta från den politiska debatten.

Den forna borgerliga alliansen såg med hjälp av Sverigedemokraterna till att begrava Ilmar Reepalus förslag om vinstbegränsningar i välfärden i riksdagen i juni 2018. Januariavtalet lade sedan en blöt filt över frågan.

Plundringen får fortsätta och det är inget annat än en skandal.