Vi äkta garnskallar undrar: Fortsätter ni pandemipyssla?

ESSÄ. Där svensk och rysk påsk infaller mer än någon vecka isär firar jag gärna båda. Inte på grund av tro, mer för dubbelt upp av rysk påskmat.

Två långfredagar att göra ingenting, räkna rutor i kökskaklet och fundera på hur uttråkad man är.

Som om det var någon skillnad mot andra fredagar de senaste femton månaderna. Eller någon annan dag alls.

Hela året har ju varit en enda lång långfredag med inget att göra. Vi får ha radion på, men där finns inget kul att lyssna på. Internet har tagit slut.

Kvar på tv-tjänsterna finns bara någon dokumentär om lågsorbisk kammarmusik.

Så vad gör då en dygdig kvinna en långfredag? Stoppar strumpor. Klär om en stol. Syr nya gardiner. Vad vet jag, fråga henne om du känner någon. 

Det finns någon praktisk gräns för hur mycket bröd man kan baka, även under en pandemi.

Det tog inte många veckor av isolering och instängdhet innan materialbutiker började få tomt i hyllorna och dammiga symaskiner plockades fram ur skåp. 

Att alla som i uttråkad desperation köpt hem garn och trä och pärlplattor inte har den uthållighet vi äkta skallar utvecklat, som är nere med pysslet sen gammalt

Anrika svenska garnföretaget Järbo Garn säger att de såg ”en extremt tydlig pandemi­effekt” och sålde dubbelt så mycket som 2019.

Moraknivar och vävstolar gick åt som – ja, tälja guld och så vidare. Hantverkskurserna fylldes snabbt. Vi som handarbetat sedan länge log överseende. 

Malin Vessby, chefredaktör på tidningen Hemslöjd, ser att många hittat till skapandet eller åtminstone funderar på det: ”Allt fler handarbetssajter har sett att ordet ’nybörjare’ dyker upp oftare än tidigare som förled vid sökningar.”

Loretta Napoleoni var ute i god tid med boken Att sticka för livet: Ett hantverk för ro och revolution (Mondial, 2019) – en oväntad titel bland hennes andra böcker som handlar om Nordkorea, islamism och kidnappningsindustri.

Försättsbladet gör boken ännu mer nostradamisk: ”Vi har aldrig tidigare varit så tätt sammanknutna och så isolerade på en och samma gång.” 

Själv satt jag i långcovidens feberdimma och stickade, vecka efter vecka. I flera månader låg jag antingen och sov eller satt i soffan med stickningen utan att riktigt ta in tv-programmen.

Kofta efter kofta, sjalar, strumpor, babykläder. Jag sydde en del men fick ta många pauser när minsta ansträngning snurrade i gång feber och yrsel. 

Även när skoven lugnade sig var det handarbetet som var något slags kvitto på att jag ens fanns.

Sällan har jag varit så textilproduktiv som när livet och hjärnan stod still. Det var terapi och tidsfördriv i ett, och kunde gå nästan på autopilot när allt var som sämst. 

När handarbete och hantverk inte handlar om överlevnad och försörjning finns njutningen och upptäckandet kvar.

Det ska sänka blodtrycket och öva hjärnan och allt vad studier påstår. När verkligheten utanför är lite för läskig, och man helst inte ens ska gå ut i den, kan man behöva något att distrahera sig med.

Men jag funderar på hur mycket av all denna flit som blir kvar när krogar och köpcentrum inte längre känns som förrädiska smittoträsk.

Jag kanske inte går så långt som när krönikören Johan Wanloo i Göteborgs-Posten ondgjorde sig över kappvändarkonstnärer som plötsligt skulle hålla på och pandemipyssla när vi andra lidit oss igenom mobbning och akvarell­armbåge för att ta oss till toppen, men … lite ändå. 

Jag är egentligen en stark förespråkare av att hantverk sprids och kunskaper mångfaldigas, att folk upptäcker allt som skapandet kan ge.

Själv satt jag i långcovidens feberdimma och stickade, vecka efter vecka. I flera månader låg jag antingen och sov eller satt i soffan med stickningen utan att riktigt ta in tv-programmen

Men det är något med känslan att de vävstolar som redan slumpas bort på Blocket kommer att vara tusenfalt fler om ett halvår.

Att alla som i uttråkad desperation köpt hem garn och trä och pärlplattor inte har den uthållighet vi äkta skallar utvecklat, som är nere med pysslet sen gammalt. 

De kommer att ge upp och gå vidare. Kommer de ihåg något av vad virkningen gav dem även efter pandemin, eller är det bara gammal potatis?

En vän började nyligen göra konst i infattat glas. Hon har varit nyfiken på materialet länge, och har upptäckt att det är ännu roligare än hon trodde.

Men hon erkänner också att lite av charmen ligger i att vara ensam om det.

Det är lite extra imponerande, oavsett om det är på en utställning eller på Instagram. Hon blir en udda och beundrad fågel bland alla virkade gubbar och sneda smörknivar.

Kanske får vi hoppas på att när fler provat på handarbete blir de mer imponerade, inte mindre, av saker som vi andra gör.

Även efter att de själva skänkt bort resterna efter coronakreativiteten.

Julia Skott är journalist, författare och poddare. Hon har skrivit boken Håll käften, jag räknar!, som handlar om stickning och handarbete.