Efter intervjun sa Tony upp sig och åkte till Mexiko

– Jag har precis ätit frukost. Klockan är sex här, svarar Tony Karlsson från ett hotellrum i den mexikanska gränsstaden Juárez.

I tre veckor har han rest längs den mexikansk-amerikanska gränsen. Målet har varit att prata med mexikanska arbetare som fick sparken när coronapandemin började.

– Jag har träffat dem i flera dagar, säger Tony Karlsson.

Men berättelsen börjar för nästan exakt ett år sedan. 

Tony Karlsson låg hemma i sin säng i Södertälje.

Han läste en målande artikel i den spanska tidningen El País. Den handlade om en begravning i staden Juárez i Mexiko. Den döde som avlidit av covid-19 jobbade på en fabrik som tillverkade kylskåp, torktumlare och andra produkter åt svenska Electrolux. 

Trots att Mexiko hade utlyst hälsonödläge och många arbetsplatser höll stängt fortsatte produktionen nästan som vanligt.

Fabriksledningen hänvisade till att produktionen var samhällsnödvändig. Men arbetarna var oroliga för att smittas.

När de senare protesterade fick 99 av dem sparken. Tony Karlsson kunde inte sluta tänka på artikeln. Han ville hjälpa arbetarna på andra sidan Atlanten. 

– Jag kände att jag var tvungen, förklarar han. 

Tony Karlsson tog kontakt med arbetarna via en Facebookgrupp. Han skrev mejl till Electrolux, fackförbundet Unionen och det globala facket Industriall. Han förmedlade kontakter till journalister och organiserade demonstrationer.

– När jag börjar med något är det inte måttligt, förklarade han i augusti förra året då Arbetet Global mötte honom en tidig morgon utanför Electrolux huvudkontor i Stockholm.

Då var han där för att planera en manifestation för att uppmärksamma de mexikanska arbetarnas situation. 

Han berättade om hur han under stora delar av sitt liv engagerat sig i sociala frågor.

Under en period i livet var det kampen mot rasism, sedan villkoren på arbetsplatser. Men samma sak gäller i privatlivet. Svampplockning, fiske, löpning – det som fångar hans intresse går han in för ett hundra procent. 

Den här gången blev det situationen för arbetarna i Mexiko.

Dagen efter intervjun skickar han ett meddelande och förklarar att han sagt upp sig från jobbet som tidningsutdelare och att han även skulle säga upp kontraktet till sin lägenhet. Det var dags att röra på sig och siktet var inställt på Mexiko.

Tre månader senare åkte han. När Arbetet Global pratar med honom nu befinner han sig i Juárez och har flera gånger träffat arbetarna som fick sparken från kylskåpsfabriken.  

Om bara någon timme ska de hämta upp honom för ännu ett möte. Men innan dess tittar han på en video.

– Det är en kompis till mig som spelat in intervjuer vi gjort med arbetare, säger han.

Han förklarar varför han lämnade Sverige.

– Jag har svårt då vardagen känns tråkig och enformig. Då vill jag göra något åt det. Engagera mig i något som gör att livet känns meningsfullt. När jag börjat med något vill jag inte släppa det. Men en annan faktor är att jag själv var industriarbetare i fjorton år och har jobbat fackligt.

Men han säger också att det är en gammal dröm han haft, att leva i Mexiko. Han reste till landet första gången 1992 och sedan dess har det blivit flera resor, och han har även sedan flera år tillbaka ett distansförhållande med en mexikanska. 

– De senaste fem åren har jag tänkt att jag borde åka. Men man kan ju gå runt med sådana tankar länge men det var när jag sa upp mig från jobbet och från lägenheten som det blev av. 

När vi talas vid berättar han att han rest längs gränsen mot USA i tre veckor. Han kallar det för en turné längs gränsen. 

– Jag har lärt känna området. Syftet med resan var att komma till Juárez och arbetarna där men jag ville ta tillfället i akt och lära känna området. Nu har jag tillsammans med en mexikansk journalist intervjuat flera arbetare, säger han. 

På kylskåpsfabriken i Juárez jobbar cirka 5 000 personer och ingångslönen ligger på 220 mexikanska pesos om dagen (drygt 90 kronor).

När de anställda protesterade mot att de var tvungna att gå till jobbet svarade fabriksledningen med att kalla in flera av de anställda på ett enskilt möte.

De fick välja mellan att skriva under en frivillig uppsägning och få ett lågt avgångsvederlag, eller att bli uppsagda utan ersättning men med möjlighet att driva en process mot arbetsgivarna.

De flesta valde avgångsvederlaget, men 32 personer vägrade och ville ta strid för att få den ersättning som fanns angiven i lagen.

Förhandlingarna har pågått sedan dess och flera har nu gått med på förlikning. I dag är det endast sex före detta anställda som inte gjort upp med arbetsgivaren.

Fallet har väckt en del uppmärksamhet. Arbetet Global, Sveriges Radio och flera andra tidningar har tagit upp det tidigare. 

I Sverige har Electrolux utrett vad som hänt hos den mexikanska underleverantören och det har varit flera möten och kontakter mellan koncernen och facket. Electrolux har också kontaktat de 99 som blev av med jobbet och har erbjudit dem ekonomisk kompensation.

Tony Karlsson beskriver det som en framgång. 

– Företaget har erkänt att de har gjort fel. Samtidigt är det ingen fullständig rättvisa om de inte får ersättning och nu är det fortfarande sex personer kvar. De har bestämt sig för att löpa linan ut och fortsätta kräva maximal ersättning. Men det är tufft. Det kan dröja lång tid innan en domstol kommer fram till något, säger han.

Hur stor ersättning de har rätt till enligt lagen beror på hur många år de jobbat.

En av arbetarna som jobbat tolv år på fabriken och som gick med på en uppgörelse blev först erbjuden ett avgångsvederlag på motsvarande 39 000 svenska kronor. Han hänvisade då till landets lagstiftning och krävde en ersättning på 115 000 kronor för en ogiltig uppsägning. Efter förlikning landade summan på 57 000 kronor. 

Förhandlingarna om de sex arbetarna som sagt nej till företagets bud fortsätter. 

Konflikten på kylskåpsfabriken kom att slunga Tony Karlssons liv i en ny riktning. 

Han sa upp sig från sitt jobb som tidningsbud vid 63 års ålder och flyttade över Atlanten till staden Toluca strax väster om Mexico City.

Nu lever han på en liten pension. Men det räcker. 

– Jag har ingen bostad i Sverige. Jag bor med min flickvän i hennes föräldrars hus som är betalt sedan länge och när jag inte reser, som till Juárez, kan jag leva väldigt billigt.

Han har bott fem månader i Mexiko och nu börjar tiden närma sig för att fatta beslut om framtiden. Snart måste han söka uppehållstillstånd eller så måste han gifta sig för att få stanna. 

–Jag är ändå nöjd med mitt uppbrott och det jag upplevt de senaste fem månaderna. Jag vet inte hur framtiden ser ut men det oroar mig inte.