ARBETET GRANSKAR. Gång på gång måste personliga assistenten Johan­na Olsson ställa in kompisträffen. Med kort varsel tvingas hon ta extrapass på jobbet. Hennes sms blir allt mer uppgivna.   

Johanna Olsson var anställd av bolaget JAG Personlig Assistans, med närmare 4000 anställda, när hon skrev sms:en.

Vid sidan om sin anställning hade hon ett särskilt uppdrag som arbetsledare. Avtal för de uppgifterna skrivs inte med arbetsgivaren, utan med den ideella förening som äger assistansbolaget.

I Johanna Olssons arbetsledaravtal poängterades att det är ett ideellt uppdrag, inte en anställning. I det ideella uppdraget ingår typiska chefsuppgifter, bland annat schemaläggning, löpande arbetsledning, rekrytering och introduktion av nyanställda, samt arbetsmiljöansvar.    

Hon förväntades sköta uppgifterna på fritiden. För detta fick hon några kronor för varje timme som brukaren haft assistans.

Men faktum är att avtalet inte garanterar någon ersättning alls. Där står att ett arvode betalas om pengarna som brukaren får från staten räcker till det. 

Arbetet har tagit del av bland annat avtalstexter och lönespecifikationer som styrker Johanna Olssons uppgifter. 

JAG:s upplägg, både vad gäller ersättning och att kalla det ett ideellt uppdrag, sågas av Mattias af Malmborg, arbetsrättsjurist på LO-TCO Rättsskydd. Han har granskat avtalet för Arbetets räkning.

– Det här är arbete, punkt. Sedan kan JAG kalla det vad de vill. Då ska det utgå lön, mertid och övertid enligt kollektivavtalet. Därmed bryter före­taget mot kollektivavtalet genom att inte betala lön och ersättning enligt det.   

Arbetsledare har även det yttersta ansvaret för att fylla luckor i schemat genom att kalla in andra assistenter. Om ingen kan är de själva skyldiga att hoppa in.

Det ansvaret kan delas med bemanningsansvariga assistenter, som också ska ringa in personal samt kunna rycka in själva om luckor ändå uppstår.   

Även bemanningsansvaret regleras i ett avtal med föreningen JAG, inte med arbetsgivaren.

Arbetet har varit i kontakt med Karin som har haft ett sådant avtal i sitt jobb som assistent hos JAG. Hon heter egentligen något annat, men vill inte träda fram med sitt riktiga namn.

– Jag sover spänd i kroppen och drömmer om schemat nästan varje natt. Jag är stressad hela tiden och känner mig otrygg, säger hon.   

Också i avtalet om bemanningsansvar sägs att ett arvode bara betalas om pengarna räcker till. 

Enligt kollektivavtalet har assistenter beredskap när de, utan att befinna sig på arbetsplatsen, är skyldiga att gå in och jobba utanför ordinarie arbetstid om behov uppstår. Just så som JAG:s bemanningsavtal kräver.

– Vi anser att avtalen innebär att man gör avsteg från kollektivavtalet. Arbetsuppgifterna är att betrakta som beredskap och ska ersättas ut­ifrån det. Men det görs ju inte, säger Lia Scheding, förbundsombudsman på Kommunal.

Så är JAG organiserat

I de exempel som Arbetet tagit del av har bemanningsansvariga visserligen fått ett arvode, men inte i nivå med kollektivavtalets beredskaps­ersättning.

Inte heller avtalets tidsgränser har följts. Enligt kollektivavtalet bör beredskapspass vara högst en vecka långa, men assistenter hos JAG kan ha bemanningsansvar betydligt längre än så.

Johanna Olsson har haft avtal både som arbets­ledare och bemanningsansvarig.

– Det blev alltid så att ”ja, jag ses gärna på lördag, men jag kanske måste jobba”, säger hon om hur det påverkade livet.   

Hon är mest upprörd över att hon aldrig fått mertids- eller övertidsersättning när hon tvingats rycka in och jobba som assistent utöver sitt eget schema. 

– Trots att jag jobbade hysteriskt mycket.

Även Karin vittnar om att hon gått miste om mycket övertidsersättning.

– Jag har fått det ett par gånger, men anser att jag borde haft rätt till det vid många fler tillfällen, kanske 40-50 gånger.

För att få mertids- eller övertidsersättning krävs, enligt kollektivavtalet, att den anställda beordras av arbetsgivaren att ta extrapass.

Men det är något JAG vill undvika in i det sista. I stället försöker man få assistenterna att ställa upp frivilligt, vilket endast ger vanlig lön. 

Det styrks av ett meddelande till Johanna Olsson från en juridisk rådgivare på JAG. Det skrevs i somras, mitt under pandemin.

Där framgår att innan någon kan beordras att ta ett extrapass måste den som är bemanningsansvarig:

• Fråga alla andra assistenter om någon kan hoppa in frivilligt. 

• Fråga tidigare assistenter eller personer som känner brukaren väl. De får då en tillfällig anställning. 

• Om ingen kan eller vill är den bemanningsansvariga, och i sista hand arbetsledaren, skyldig att ta passet. 

”Först om detta är omöjligt av någon godtagbar anledning (ex. svår sjukdom eller redan arbetat flera dygn i sträck) kan beordring komma ifråga”, avslutar den juridiska rådgivaren meddelandet.

– Jag tvingades skamset höra av mig till gamla assistenter, i andra städer, som jag aldrig ens träffat bara för att tömma alla möjligheter. Jag tvingades även höra av mig till sjuka kollegor för att ”kolla läget”, berättar Karin om ett tillfälle när hon hade bemanningsansvar.  

Den gången ställde till sist en kollega som egentligen var sjukanmäld upp.

Brukarkooperativet JAG var pådrivande när den personliga assistansen kom till på 1990-talet och har sedan dess varit en stark röst för funktionsnedsattas rätt att leva på sina egna villkor.

Johanna Olsson tycker att det är bra att brukarnas behov står i centrum men upplever att assistenternas arbetsförhållanden offras.

– Jag tycker att det är sorgligt att JAG inte förstår vad de utsätter oss för. De ser bara assistenterna som delar i kampen för brukarnas rättigheter, inte som anställda som ska ha drägliga villkor. 

Förra året presenterades en statlig utredning om personliga assistenters villkor. I en enkät­undersökning i utredningen svarade två av tre att de tvingas rycka in med kort varsel när andra assistenter är borta.    

Det konstaterades också att fyra av tio var oroliga för att mista jobbet med kort varsel. Den oron är mer välgrundad än på arbetsmarknaden i stort. De flesta assistenter har två veckors uppsägningstid och kan sägas upp på lösare grunder än normalt.

En som fått känna av det svagare anställningsskyddet är Ann-Sofi Axelsson. I slutet av 2020 fick hon lämna sin anställning på JAG efter fyra år.

– Det var nog mest chock, jag fattade inte riktigt där och då vad som hände, säger hon om mötet där hon fick beskedet.   

Hon hade anställningsformen ”så länge uppdraget varar” som kan avslutas om brukaren och arbetstagaren inte kan samarbeta eller om arbets­givaren inte kan garantera assistansens kvalitet eller säkerhet.     

Ann-Sofi Axelssons upplevelse är att företaget utnyttjade den paragrafen, men att missnöjet egentligen gällde hennes arbete som skyddsombud.

– De har alltid varit nöjda med mig tidigare, säger hon och beskriver hur stämningen blev kyligare efter att hon blivit skyddsombud 2019. 

Våren 2020 gjorde hon en anmälan till Arbetsmiljöverket om bristande smittskydd. Anmälan ledde till att myndigheten krävde att JAG skulle göra flera riskbedömningar. Annars hotade ett vite på 50 000 kronor.    

Efter uppsägningen av Ann-Sofi Axelsson drev Kommunal att hon skulle få tillbaka jobbet samt få skadestånd, bland annat för att ha hindrats i rollen som skyddsombud.

Företaget har inte medgett något fel, men gick med på en lokal uppgörelse där Ann-Sofi Axelsson fick 75 000 kronor. 

Lia Scheding på Kommunal konstaterar att det är svårt att driva uppsägningstvister då anställningsskyddet är svagare än normalt. 

Ann-Sofi Axelsson är ändå besviken på att facket inte drev tvisten längre för att ifrågasätta varför JAG sagt upp henne. Hon betonar att hon trivdes bra med brukaren. 

Hon är mycket besviken på företaget, precis som Johanna Olsson och Karin. De valde båda till sist att säga upp sig.

– Jag jobbade röven av mig för att få det att funka, men det går inte, säger Johanna Olsson.    

Sara Erlandsson är forskare vid institutionen för socialt arbete på Stockholms universitet och arbetar med ett projekt om arbetsvillkor i omsorgs­yrken.

Hon säger att många assistenter tar väldigt stort ansvar och känner stark lojalitet.

– Flera assistenter har sagt att ”jag kan inte byta jobb förrän den här personen dör, vi kan inte lämna den här människan”.

De assistenter som Arbetet pratat med talar alla om hur smärtsamt det varit att lämna brukarna, som de helst hade fortsatt att jobba med.

– Jag blir gråtfärdig när jag pratar om det, det var som att jag medvetet krossade mitt eget hjärta, säger Johanna Olsson.

Men det har även inneburit en lättnad.

– Jag är inte rädd för min telefon längre. Jag har fått tillbaka friheten.  

---

JAG svarar på kritiken

”Vår modell är noga genomlyst, vi har haft kollektiv­avtal i snart 30 år”, skriver Cecilia Blanck, vd för assistansbolaget och ordförande i brukarkooperativet till Arbetet. 

Enligt henne innebär inte bemanningsansvar beredskap att arbeta, utan att planera schemaändringar vid frånvaro. 

”Bara i sista hand ska man själv garantera att servicen ges. Bemanningsansvar är ett helt frivilligt åtagande som arvoderas.” Enligt henne handlar det i normalfallet om cirka 3 500 kronor i månaden.

Cecilia Blanck medger att meddelandet om när beordring kan ske är olyckligt formulerat. “Vi har tagit detta vidare internt.” 

Enligt henne tar man allvarligt på ansvaret för medarbetare som mår dåligt. 

”Om ett frivilligt uppdrag som inte hör ihop med anställningen utgör en för stor press kan lösningen vara att avsluta det uppdraget. Det påverkar inte anställningen som assistent.” 

Hon vill inte gå in på varför Ann-Sofie Axelsson blev uppsagd, men säger att det inte hade med hennes roll som skyddsombud att göra: ”Vi har uppskattat hennes engagemang i arbetsmiljöfrågor.” 

Arbetet har bett om intervju med JAG, men endast fått skriftliga svar.