När du ringer vården får du svar från Dakar

– Jag behöver en taxi för att åka till sjukhuset i morgon klockan nio.

– Vill ni ha hjälp från chauffören? Vilket personnummer har ni? 

– När är sista kompletteringsdag för min ansökan till universitetet? 

– Du måste senast lämna in den…

Ett hundratal senegaleser sitter vid skrivbordsöar och pratar svenska i ett kontorshus i Senegals huvudstad Dakar. De svarar på frågor om när studenter som ska börja plugga i Uppsala, Göteborg, Stockholm, Umeå och andra ställen måste komplettera sina ansökningar. 

Arbetet Global har pratat med fyra anställda i Dakar.

De jobbar – eller har jobbat – för det svenska företaget Samres vars affärsidé är att serva den svenska offentliga sektorn genom att bland annat lägga ut telefontjänster till låglöneländer.

Personerna vi har varit i kontakt med berättar om sina arbetsdagar.  

– Vi arbetar åtta timmar om dagen fem dagar i veckan och har rätt till fyrtiofem minuters lunchpaus, berättar en anställd.

– Vi har 24 dagars semester per år, säger en annan.

Lönerna är enligt svenska mått låga. De anställda som precis börjat tjänar motsvarande runt 3000 kronor i månaden, en teamledare tjänar ungefär 10 000 kronor i månaden. 

Kvinnorna har rätt till tre veckors mammaledighet och företaget betalar försäkringar och pension. En av kvinnorna tycker att hon och de andra anställda exploateras.
 
– De betalar oss ynkliga löner med tanke det enorma arbete vi utför. 

Men hon säger samtidigt:

– Det är ändå bättre här än på flera andra utländska företag. De kinesiska bolagen betalar ännu lägre.

För att börja jobba måste de anställda först gå en sju månaders kurs i svenska. Språkutbildningen är betald men endast de som godkänns erbjuds anställning. 

Samres huvudkontor ligger i Lund och erbjuder enligt hemsidan ”offshorelösningar” inom trafik och information. Företaget har 400 anställda. Förutom i Senegal har det även verksamhet i Estland, Moldavien, Norge och Sverige.

Bolagets vd Dan Nilsson förklarar varför verksamheten har utlokaliserats.

– Lönerna är lägre än de vi har i Sverige. Det är en av anledningarna till att vi jobbar utomlands. Men lokalt sett är det väldigt bra villkor. Vi betalar mer än vi behöver eftersom vi inte har råd med en hög personalomsättning. 

Han uppskattar att det skulle kosta dubbelt så mycket att ha verksamheten i Sverige. 

Att det finns anställda i Senegal som tycker att lönerna är för låga tycker han inte är särskilt konstigt. 

– Det är inget märkligt med att anställda vill ha högre lön. Det vill man ha även i Sverige. Men vi betalar bra jämfört med andra. 

Hans företag växer och den offentliga sektorn i Sverige sparar skattepengar på att jobben förläggs till låglöneländer. 

En av kunderna är statliga Universitets- och högskolerådet (UHR) som servar universitet och högskolor i Sverige. Sedan drygt ett år tillbaka sköts flera av dess ärenden från bland annat Senegal.

UHR uppger att kostnaderna för den här typen av teletjänster nästan har halverats tack vare att delar av verksamheten flyttat utomlands. 
Samres anbud för tjänsten var 4,5 miljoner kronor per år, kostnaden påverkas dock av antal ärenden som tas emot.

Konkurrenterna som hade sin verksamhet i Sverige hade inte en chans att matcha det. Den som låg närmaste ville ha 7,7 miljoner per år för att utföra motsvarande uppdrag. 

– De lämnade ett väldigt bra anbud, kommenterar Andreas Sandberg på UHR, som ansvarat för upphandlingen. 

Han tycker att utlokaliseringen fungerat bra. Klagomålen har varit få. UHR har inte undersökt arbetsvillkoren för de anställda i Senegal eller tagit hänsyn till om dessa har varit facklig organiserade.

Utlokaliseringen har sparat skattepengar. Samtidigt har den bidragit till en lönepress. Hur tänker en myndighet om det?

– Vi resonerade inte alls. Som statlig myndighet är vi skyldiga till att följa lagen, säger Andreas Sandberg och hänvisar till lagen om offentlig upphandling. 

Västtrafik som upphandlar färdtjänst och sjukresor i 45 kommuner samt Västra Götalandsregionen anlitar också Samres. Flera av dess ärenden hanteras i bland annat Moldavien och Senegal. 

Åsa Björk som är kommunikationsansvarig på Västtrafik tycker också att tjänsten fungerar bra. Hon vet dock inte hur mycket de anställda som jobbar utomlands tjänar. 

– Det får du prata med företaget om, säger hon.

Även hon hänvisar till lagen om offentlig upphandling och uppger att Västtrafik inte kan ställa några krav på var tjänsterna ska utföras. Den leverantör som kommer med ett bra pris och kan garantera en tillräckligt hög kvalitet blir den som får utföra jobbet.

I en allt mer globaliserad värld blir följdfrågan hur mycket av den offentliga sektorn i Sverige kan vi förlägga utomlands?

Om det är billigare så varför ska vi inte genomföra ögonoperationer i Ryssland, tandläkarbehandlingar i Turkiet? Varför öppnas inte äldreomsorg i Irak och Nordafrika som är ursprungsländer för flera svenska medborgare?

Vore det inte smart av privata nätläkarföretag att pressa priset på vård genom att anlita thailändska eller indiska läkare som lärt sig svenska? 

Det finns enorma summor att spara. Varje år görs offentliga upphandlingar för 782 miljarder kronor, vilket motsvarar en femtedel av Sveriges BNP. 

Frågan blir till slut hur mycket offentlig verksamhet vi har råd att utföra i Sverige?

Anders Malmberg, professor i kulturgeografi på Uppsala universitet, har överblick över vad som ligger bakom olika lokaliseringsbeslut. Han säger att det finns stora skillnader mellan olika verksamheter.

– Om man flyttar en telefontjänst till Moldavien eller Senegal så blir det liten skillnad för den som köper tjänsten. Det kan i princip bli samma kvalitet. Men när det gäller äldreboende tillkommer faktorer som närhet till anhöriga, och kvalitetsfrågan blir mycket mer komplex. Att flytta en mormor med anhöriga i Sverige till ett boende Nordafrika uppfattar nog de flesta som absurt.

Anders Malmberg bedömer att de flesta konsumenter nog inte bryr sig så mycket om var produktionen sker eller under vilka villkor.

– Man är mest intresserade av om det funkar. Utlokalisering av tjänster är i princip inte annorlunda än när H&M tillverkar kläder eller Ikea möbler i andra länder, fortsätter han. 

Men det finns, enligt honom, en avgörande skillnad mellan när det privata näringslivet och den offentliga sektorn bestämmer var produktionen ska ske. Lagen om offentlig upphandling.

– Det är en extremt fyrkantig lag. Privata företag väger ständig samman pris, kvalitet och andra faktorer när de väljer leverantörer. Jag brukar säga att lagen om offentlig upphandling är det enda stället i ekonomin där man förutsätter att det finns en perfekt marknad och att priset är det enda signal som behövs.

Anders Malmberg menar att lagen tar väldigt lite hänsyn till kvalitet och sociala faktorer, som till exempel arbetares villkor. 

Offentliga verksamheter måste upphandla enligt lagen medan privata företag som är beroende av vad konsumenterna tycker ofta, enligt honom, tvingas vara mer lyhörda för kritik mot dåliga arbetsvillkor.

Men LO-utredaren Mattias Schulstad håller inte med om att lagen om offentlig upphandling är fyrkantig.

Han säger att det visst finns möjligheter för myndigheter och kommuner att ta hänsyn till andra faktorer än priset.

– Det är en politiskt val man gör då man gör en upphandling. Men det är inte alla som är medvetna om det. 

I lagen finns inget krav på kollektivavtal. Däremot står det att villkoren ska motsvara de som finns i kollektivavtalet. Men vilket kollektivavtal då? Ska lönerna vara som i Sverige eller Senegal? 

LO hävdar bestämt att det borde vara svenska kollektivavtal som ska gälla. 

– När man försöker hålla nere kostnaden på det här sättet kallar vi i facket det för lönedumpning. Det betyder dock inte att den som tar emot lönen anser att det är frågan om en dumpning. 

Mattias Schulstad varnar för att en utveckling där myndigheterna pressar priserna för mycket kan vara kontraproduktiv.

När jobb läggs ut till andra länder innebär de att pengarna flödar ut ur landet. Om en kommun i stället köper in en dyrare tjänst som utförs i Sverige så kan en del av pengarna tillbaka till kommunen i form av skatteintäkter.

Risken att skillnaderna i samhället ökar.

– En annan fara är att vi riskerar att tappa viktiga kompetenser om vi förlägger arbetsuppgifter utomlands, säger han. 

Det Mattias Schulstad säger är att även om enskilda myndigheter kan spara massor skattekronor i just sin verksamhet så kanske vinsten för samhället totalt inte blir så stor då pengarna strömmar ut ur landet. 

Om teletjänster utförs i Senegal och Moldavien och vården ges av läkare som lever i Indien och svenska ålderdomshem öppnas i Marocko så kan priserna pressas.

Samtidigt bedrivs verksamheten i andra länder som kan stifta lagar som påverkar vår samhällsservice.  

En annan fråga är hur mycket av att lands verksamhet som kan flyttas utomlands innan en stat upphör att existera?

Det finns inget enkelt svar eftersom människor har olika syn på vad den stat är och vilken uppgift den har. Men en snabb digitalisering innebär att länder och produktion allt mer knyts samman.

Frågan om var gränsen går kommer bara att öka i aktualitet framöver.