Lapidus syltryggiga dystopi känns som ett gråsossigt föreningsmöte

RECENSION. Jens Lapidus nya roman Paradis City utspelar sig ungefär tio år in i framtiden. Stockholm har förvandlats till en mörkblå dystopi med privata arrester, groteska klassklyftor och grasserande terrorism. 

Runt områden som Järva har man byggt murar som på orwellskt nyspråk kallas ”trevnadsdelare”.

Som för att riktigt understryka eländet meddelar Lapidus att kinesiska staten äger mer fastigheter än allmännyttan och att Alex Schulman blivit ständig sekreterare i Svenska Akademin.

Ändå är det som om ingenting har hänt i Lapidusland sedan ”Snabba Cash”. I upptakten lär vi känna Fredrika, en hungrig karriärsnut som är slående lik advokaten Emma från VIP-rummet. 

På andra sidan lagen finns Emir, en njursjuk MMA-fighter som gör småbrott för att betala sin dialys.

Han påminner inte så lite om rymlingen Jorge från Snabba Cash. Och så Nova, influencern som tjänar miljoner på att tugga flingor i direktsändning och som jagas av rädslan för att falla.

Ni hör: en variation på uppkomlingen JW i samma bok. 

På kort tid dras alla dessa in i ett gastkramande kidnappningsdrama. En minister gör misstaget att hålla tal innanför trevnadsdelarna. Tumult uppstår och ministern förs bort; en klimatterrororganisation kallad Rörelsen misstänks. 

Lapidus må vara Sveriges mest hårdkokta deckarförfattare, men i Paradis City framstår han mer som en syltrygg som förfäras av talet om hårdare straff och som drömmer om ett återuppståndet folkhem

Fredrika får skulden, Emir kallas in för att frita ministern. Nova – som minglar med samhällets grädda – misstänker dock att det inte alls är Rörelsen som ligger bakom kidnappningen. 

När Novas spår leder vidare blir det lätt att känna igen sig: i Lapidusland är alla vargar hungriga, kapitalism där uppe motsvaras av kapitalism där nere. Och det är inte pengarna som sipprar ner – utan skiten.

Lapidus läser man inte främst för samhällskritiken, utan för att han på ett rätt magnifikt sätt piskar sina karaktärer genom kapitlen.

Språket är på samma gång kokainstint och vackert, dialogerna bäst i Deckarsverige. 

Men med en bok som Paradis City går det inte att undvika frågan om den bakomliggande ideologin.

I tidigare Lapidus-deckare har man kunnat ana en Piketty-inspirerad kritik av den översta procenten.

Här är författarens samhällssyn mer utmejslad. Dystopi-genren handlar ju som bekant om att plocka ut oroväckande tendenser i samtiden och förstora upp. 

Kortfattat vill Lapidus bearbeta tre fenomen: polariseringen med stort P, välfärdsstatens nedmontering och klimatkrisen.

Här måste jag direkt komma med några invändningar. I en tid då ena sidan stormar Kapitolium och den andra försynt ber om en liten skattehöjning känns det inte trovärdigt med en radikal vänsterorganisation som dödat sju poliser på kort tid. 

Eller radikal och radikal, Rörelsens krav ser ut så här: återinför förmögenhetsskatt, förbjud klimatförnekelse, bygg ett nytt miljonprogram. Det rör sig med andra ord om paramilitära sossar. 

Att en sådan organisation kan uppstå när klimatförändringarna accelererar är inte omöjligt – men att skolstrejkarna flyttat in bland hårdingarna i orten och skaffat kemiska vapen på tio år… det köper jag inte. 

Överlag är Lapidus inte särskilt skarp när han skriver fram den sköna nya världen.

Vad kommer härnäst? Beväpnad kamp för sänkt maxtaxa på förskolan? Kanske är det så att gråsossar ska ge fan i dystopier.

Dessutom innehåller Paradis City lite för många vändningar. Boken är skriven på en adrenalinstinn prosa och en stor del utspelar sig innanför trevnadsdelarna. 

Jag ska inte förstöra nöjet, men så mycket kan sägas att Emir och Fredrika får strida mot både islamister, gangstrar och högerradikala snutar. 

Visst är det rafflande. Men efter att jag har läst klart stannar ingen av karaktärerna kvar. Så var det inte med Snabba Cash – som nog får betraktas som 00-talets mest exceptionella deckardebut.

Där tog Lapidus sig tid att veckla ut karaktärerna i all sin komplexitet. I Paradis City lägger han textutrymmet på världsbygge istället.

Problemet är inte politiken i sig. Utan att den inte vävts in organiskt i romanen. Inne i Järva förklarar Emir i en lång harang att det knappast är klanerna som är samhällsfaran, utan de på toppen som äger friskolor och skatteplanerar. 

Som läsare börjar jag undra om jag hamnat på ett föreningsmöte med Reformisterna i stället för i en högoktanig actionroman. 

Lapidus må vara Sveriges mest hårdkokta deckarförfattare, men i Paradis City framstår han mer som en syltrygg som förfäras av talet om hårdare straff och som drömmer om ett återuppståndet folkhem. 

Inget fel i det – men det var knappast vad jag väntade mig av Sveriges motsvarighet till George Pelecanos.