Flyktingkrisen har flyttat: ”Riskerar att stödja auktoritära stater”

Under dagarna sliter han på ett bygge. Släpar tunga stenblock i flip-floptofflor och blandar cement i Libyen. Lam Magok kommer från Sydsudan men drömmer om att ta sig till Europa.

”Det ser ut som att vi kommer att korsa havet någon av de kommande dagarna”, skriver han i ett sms till reportern Anna Roxvall och fotografen Johan Persson hösten 2019. 

I sin bok skriver de om Lam Magok och andra flyktingar som de träffat under sina reportageresor i Libyen, Niger, Sudan och om vad som hände då EU plötsligt la om sin migrationspolitik.

För bara några år sedan spreds bilder på överfyllda gummibåtar. Nyheter om drunkningsolyckor publicerades nästan dagligen i europeisk medier.

2015 korsade över en miljon människor Medelhavet i en förhoppning om att få ett bättre liv. Fyra år senare anlände endast en tiondel så många, 110 000 personer. 

– Det kan framstå som att migrationen nästan upphört. 90 procent färre tar sig över Medelhavet. Men bara för att vi i Europa inte ser det längre betyder det inte att det inte längre finns, säger Johan Persson.

Lam Magok och många med honom fastnade i ett laglöst Libyen då EU gjorde stora ansträngningar för att hastigt stänga gränserna. EU byggde upp sin gränsbevakningsmyndighet Frontex. Samtidigt slöts avtal och samarbeten med flera afrikanska länder längs flyktingrutterna.

EU:s idé är att täppa till gränsen mot Afrika och att flyktingar och migranter ska kunna ansöka om att ta sig till Europa. 

– Men de lagliga vägarna att ta sig till Europa har samtidigt minskat. Alla är överens om att det under en period går att täppa till gränserna men det finns en felaktig tanke om att migrationen beror på att folk i Afrika är jättefattiga. Det stämmer inte, säger Anna Roxvall.

Hon säger att det är först när länderna i Afrika blir rikare som migrationen tar fart. FN:s utvecklingsorgan UNDP konstaterar i en rapport att många av de som tar sig till Europa i själva verket kommer från välbärgade områden i sina respektive hemländer. 

Ofta är de unga män som har högre utbildning. Men de är missnöjda. De har svårt att hitta jobb, många vill bidra till att deras familjer ska få en ännu bättre ekonomi. Och de har gjort en riskkalkyl innan de åker. 

Många vet också att de kommer tjäna mindre än minimilön och att villkoren kommer vara tuffa om de lyckas ta sig till Europa.

– De är medvetna om det, men de bedömer att de trots det kan få ett bättre liv genom att åka, säger Anna Roxvall.

FN-organet skriver att det kan ta 40 års jobb i ursprungslandet för att nå samma finansiella styrka som en familj får efter att någon jobbat ett par år i Europa. Därför är många beredda att ta risken. Men vägen till Europa har nu blivit både svårare och farligare.

Samtidigt som EU-länderna blivit tuffare och skickar tillbaka fler asylsökande finansieras olika stödprogram i andra länder, främst genom EU:s nödfond som är avsedd för bistånd. 

Johan Persson ser en fara med EU:s strategi. 

– Om man tittar på vilka länder som EU nu samarbetar med så är många mer eller mindre diktaturer. Man riskerar att stödja auktoritära stater. Till exempel får Sudan, Marocko, Egypten och Algeriet både pengar och ett större politiskt spelrum. Samtidigt säger EU att deras mål är att stödja demokratiutvecklingen i Afrika. 

110 000 Så många migranter korsade Medelhavet 2019.

Anna Roxvall lägger till att i Libyen så leder samarbetet med EU till att människor i praktiken skickas in i slaveri. 

– Och i Sudan finns en ledare som surfat upp i den högsta politiska ledningen. Han fick det uppsvinget då han lanserade sig själv som EU:s gränsvakt, säger hon och syftar på generalen Mohamed Hamdan Dagalo , även kallad Hemedti, befälhavare för den fruktade militärstyrkan RSF som anklagats för att attackera civila.

I migranterna fotspår förändras också arbetsmarknaderna.

För några år sedan när flyktingvågen till Europa var som störst blomstrade staden Agadez i centrala Niger.

I staden, som då hade drygt 100 000 invånare, jobbade uppskattningsvis 6 000 med migranttrafiken.

Chaufförer, fixare, restauranger, affärer och hotell kunde bygga sin ekonomi på de tio fullsatta bussarna som kom till staden varje dag innan migranterna sedan for vidare mot Libyen. Men 2016 ändrades allt då en ny lag infördes som kriminaliserade transporterna av migranter. 

EU har ingått flera avtal och samarbeten med länder längs den afrikanska migrationsrutten. Unionen investerar pengar och det uttalade syftet har varit att minska möjligheterna att ta sig till Europa. 

Inte minst märks detta i EU:s förhållande till Libyen vars EU-finansierade kustbevakning sätts in för att hindra flyktingar och migranter att ta sig över Medelhavet.

Landets fragmentariska kustbevakning är omskriven för sina hårdhandskar och för att ledas av personer med kopplingar till militära grupper i landet. 

Förutom förändrade arbetsmarknader så har migrantvågen också gett upphov till vad som kan beskrivas som kidnappningar i industriell skala.

Kriminella låser in migranter och torterar dem framför telefonernas kameror för att kunna pressa anhöriga på pengar. Att riskerna med resorna är stora känner migranterna till.

En kvinna som sitter i ett interneringsläger i libyska Tripoli säger i boken att det händer dåliga saker i hemlandet Eritrea också. 

– Livet i Eritrea eller livet i Libyen, båda är miserabla. Jag ångrar inte resan, kanske får vi en chans att komma till Europa nu.

En annan migrant som heter Musa sitter också fast i Libyen. Han har lämnat Gambia eftersom det inte finns några jobb och ”ingen framtid”. Han vittnar om våldet i Libyen, om hur han tvingas jobba för nästan inga pengar alls och hur han är fast där.

– Jag svär, om jag bara hade fem-, sexhundra euro sparade så skulle jag åka raka vägen hem till Gambia och köpa ett hus, gifta mig och börja leva. Men jag kan inte återvända med tomma fickor.