Sverigedemokraternas och extremhögerns lögn att Socialdemokraterna och LO egentligen var nazister har med hjälp från moderater och kristdemokrater fått förnyad spridning.

För att inte ge näring åt kvasidebatten om denna lögn hänvisar jag alla att läsa historiedocenten och nazistexperten Mikael Nilssons genomgång i GP, Nazismen var lika mycket vänster som Nordkorea är demokratiskt.

Men varför sprids denna lögn just nu? Och varför letar den sig nu utanför traditionellt högerextrema rörelser?

Och, framför allt, varför är landets liberala partier så tysta? De som har gått samman i januariuppgörelsen med huvudskälet att de anser sig säga nej till Sverigedemokraternas hat mot oliktänkande?

Som beskrivs i Mikael Nilssons genomgång har lögnen om att vänstern egentligen är nazister länge florerat hos amerikansk alternativhöger.

Att moderater och kristdemokrater nu hänger på när SD har importerat lögnen till Sverige får ses som ett sätt att rättfärdiga de två konservativa partiernas ökande närhet till alternativhögern.

Men varför är de två mittenpartierna så tysta?

Tidigare var ordet ”liberal” ett skällsord för varje rättrogen Sverigedemokrat.

Liberal förknippades med grönt flum, moralisk upplösning, öppna gränser och annat som sågs som normförstörande elände.

I dag utgör inte de två liberala partierna något hot mot SD. Däremot är den fortfarande starka arbetarrörelsen ett tydligt hot. Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen är i dag SD:s huvudmotståndare.

Och det har lett till en kantring i svensk politik.

Regelmässigt följs varje uttalande från Annie Lööf som andas humanism och alla människors lika värde av ett kompakt stöd från arbetarrörelsen.

Centerns partiledare hyllas på socialdemokratiska ledarsidor varje gång hon uttalar sig mot SD:s antihumanism. Men det omvända stödet för samma linje saknas.

Kärleken är inte besvarad.

Att fackföreningsmän och socialdemokrater gjorde motstånd mot nazismen passar inte in i den liberala centerberättelsen om att stå upp för människovärdet.

Att socialdemokrater organiserade motståndsrörelser och fördes till det nyöppnade koncentrationslägret Dachau är inte den historia man vill berätta.

När judeförföljelsen startade i min släkts hemland Nederländerna gick tiotusentals arbetare ut i strejk i ett flertal holländska städer.

Den utlösande faktorn var den tyska ockupationsarméns razzia i Amsterdam under den judiska sabbaten där över 400 judiska unga män fördes bort. Få eller ingen överlevde.

Min fasters man, fackföreningsledaren, fängslades fyra år i arbetsläger, misshandlades grovt och kom hem som en knäckt man. Andra i min släkt, i arbetarorganiserade motståndsrörelser, fördes till koncentrationslägren.

Att det svenska LO-förbundet Metall redan i mitten av 1930-talet organiserade bojkotter mot tyska varor negligeras i historieberättelsen.

I helgen cirkulerade en bild av LO-borgen i lågor på sociala medier, det var en tavla som Centerns ungdomsförbund i Stockholm stolt överräckte till partiets arbetsmarknadspolitiska talesperson Martin Ådahl.

Låt vara att bilden var ett resultat av en djup politisk, historisk och kunskapsmässig omognad och tilltaget har nu fördömts av Centerns partiledning.

Men varför denna tystnad om de lögner mot arbetarrörelsen från SD och althögern som fortsatt består och ökar i styrka?

I november 2020 lyssnade jag till Svenska Kommittén mot Antisemitisms årliga konferens i Stockholm, under coronaåret arrangerat som ett webbevent.

Med på länk fanns den brittiske historieprofessorn Richard J Evans, en av världens främsta forskare runt högerradikal ideologi.

Han höll ett viktigt föredrag om den begreppsförvirring, den populism och de lögner som den allt större högerradikala rörelsen använder i hela västvärlden för att skaffa sig makt och inflytande.

Hans budskap var att vi gemensamt måste se det växande hotet, både mot judar och det fria demokratiska samhället och nödvändigheten av att hålla antisemitism, populism och historieförfalskning borta.

Demokratiska stater måste gå samman, ansåg han.

Det måste också gälla demokratiska krafter inom varje land och inom varje parti.

Låt vara att liberaler och socialdemokrater har skilda åsikter i riksdagens realpolitiska överläggningar.

Men när det gäller försvaret av själva fundamentet för dessa realpolitiska överläggningar, vårt demokratiska styrelseskick som förutsätter alla människors lika värde och rätt till delaktighet, kan inte liberalernas reaktioner stanna vid några regelmässiga uttalanden från Annie Lööf om alla människors lika värde, samtidigt som lögnen om att arbetarrörelsen egentligen är nazister historielöst möts med tystnad.

Det är en önskan som naturligtvis också riktas till Moderaterna och Kristdemokraterna. Frågan är dock om en kursändring för dem längre är möjlig.

Liberaler, socialdemokrater och fackföreningar måste tillsammans lyfta sanningen. Eller ska en beskrivning som den följande bli framtidens dom över vår kommande tid:

När de hämtade fackföreningsledare struntade jag i det. Jag var ju ingen fackföreningsledare.

När de hämtade socialdemokrater struntade jag i det. Jag var ju ingen socialdemokrat.

När de hämtade judar struntade jag i det. Jag var ju ingen jude.

Nu står de utanför min dörr.