Man får jobba för att bli kåt av Antifa-erotiken

RECENSION. Lika länge som jag rört mig på sociala medier har den liberala kålsuparteorin – alltså att antirasism är lika illa som organiserad främlingsfientlighet – existerat.

Från att ha varit ett irriterande borgerligt mittperspektiv för att misstänkliggöra vänstern har den i takt med samhällsförändringar och en högerpopulistisk konsensusförskjutning förändrats till något annat. 

President Donald Trump, vars politiska paraply inte bara inkluderar samhällets rikaste utan även rena våldsbejakande högerextremister, har konsekvent försökt peka ut ”the Antifa” som det egentliga hotet mot USA.

En papegojstrategi som tycks ha fungerat. 

Men inget ont som inte för något gott med sig! I Expressen beskrivs unga progressiva med orden ”vegetarianism, vänsteråsikter, weed” vilket mer för tankarna till bukfetma, spinkiga ben och grillchips än till gatukamp.

Vegetarianism? Ekologiskt kaffe? Livsförverkligande? Vad är det här för skit?

Det förekommer att ett omslag är väldigt mycket bättre än boken. Det borde vara fallet när det kommer till My antifa lover – a riot of the heart, men bara blåsningen i att ha en så säljande titel på ett så starkt omslag, med ett så förvirrat innehåll

Nog för att svensk vänster alltid befunnit sig i gränslandet till heminredning från Indiska och doftljus, men vad är det för svag demokrati som skakar i sitt fundament av de här degiga lirarna?

Här krävs ordning i leden på samtliga fronter.

Kanske har kålsuparteorin äntligen gjort att den slappa vänsterextremisten blivit lite sexigt farlig. För i samband med stormningen av Capitolium dök omslaget till My antifa lover – a riot of the heart upp på sociala medier.

Det lovar mycket. En vacker kvinna och en maskerad man med någon sorts fallosformat tillhygge.

En kombination av att e-boken gjort att det i dag knappt finns några produktionskostnader för publicering och att Amazon släpper igenom i stort sett vad som helst har fått egenutgivningen att explodera. Kapitalismen i sin mest kreativa form.

Och när människor ohämmat börjar skapa saker i grupp så blir det en hel del rätt udda erotika. Det var alltså med gott mod jag började läsa författarpseudonymen Jessica Strangers verk.

Politisk erotik är inte heller en främmande stäppmark för mig. Jag har vandrat den tidigare och överlevt Per Gahrtons brännvinserotiska litterära kongressknull eller en Birger Schlaug som självutlämnande älskar med en ung kvinna på en strand.

Givetvis kastade jag mig över det här.

Jag skulle bli besviken. Boken i sig kan beskrivas som hyfsat frigid. Kom man hit för att bli kåt så får man jobba en hel del.

Kongresskvinnan Alexandria är med och driver igenom en lag som säger att vid skilsmässa måste mannen betala en miljon dollar till sin fru.

Det ska tydligen få män att tänka efter innan de spontangifter sig med någon.

Corner, vår antifahjälte, är där för att protestera mot lagen och ställer Alexandria mot väggen vid en presskonferens.

”Skulle du tycka lagen var lika bra om den inte drabbade män?” utbrister han och det blir oklart för mig om Corner ska föreställa ett erotiskt fanficporträtt av Pär Ström eller Mathias Wåg.

Det här låter inte som någon betahane full av sojamjölk och PK-floskler utan som en papparättshaverist.

Men skit samma. Realpolitiskt trams har vi inte tid med. För Alexandria kan bara se hans stålblå ögon under den svarta kepsen och bakom masken. 

Corner är uppenbart ingen grillchipsvänsterkille med weedrödsprängda ögon.

Så mycket mer antifascistisk aktivitet blir det inte förutom att en mobb av vänsteraktivister attackerar Alexandrias hus och skjuter hagelbrakare genom hennes fönster.

Nog för att svensk vänster alltid befunnit sig i gränslandet till heminredning från Indiska och doftljus, men vad är det för svag demokrati som skakar i sitt fundament av de här degiga lirarna?

Hon räddas av vår hete protagonist, som beväpnad endast med vad som i boken beskrivs som en ”mikrofon” men jag tror ska vara megafon avstyr vänsterpacket.

Vår aktivistalfa, huggen ur granit, bär sin ljuva kongresskvinna till sjukhuset. 

Nu blir storyn mer realpolitisk. En ond högt uppsatt kongressman, Benedict Wilbur, vill väldigt gärna få igenom den där lagen. Lite oklart varför.

Corner har nämligen lyckats övertyga Alexandria om att förslaget är dåligt med det enda argument som egentligen någonsin har något värde: Han är oerhört het.

Efter att Alexandria opponerat sig mot lagen försöker Benedict Wilbur göra det enda rimliga och mörda henne genom att bränna henne inne i en lagerbyggnad.

Hon räddas återigen av sin vänsterman som satt en spårare på hennes bil med argumentet ”ja, jag stalkade väl henne lite för jag var ju tvungen att berätta att jag älskar henne”. Ett killargument som är det kanske trovärdigaste som händer i hela boken.

Boken i sig kan beskrivas som hyfsat frigid. Ska man bli kåt så får man jobba en hel del

Anledningen till att Corner, som visar sig heta Chris, stalkar Alexandria är det Star Wars-episka ögonblick vi fått uppleva några sidor tidigare. Han är i hemlighet Benedict Wilburs son. 

Ett oförlåtligt svek mot Alexandria som får veta detta någon dag efter att de träffat varandra. Hon dumpar honom, han stalkar henne och räddar hennes liv. När hon ligger där i lågorna inser hon att hon älskar honom. Ett klassiskt kärleksdrama som taget ur en Disneyfilm.

Corner, som egentligen heter Chris, friar. Hans pappa tvingas avgå.

My antifa lover – a riot of the heart står ändå på bokens sista sidor med vissa problem att knyta ihop säcken. Hur ska de båda kunna leva lyckliga i alla sina dagar med allt som har hänt? Enkelt löst. 

Alexandria får träffa Corners, som egentligen heter Chris, familj. Hon och mamman blir omedelbart de bästa av vänner. Hans bror blir som hennes egen.

Men hon och Benedict Wilbur fortsätter hata varandra. Något som kanske inte är så konstigt sett till att han försökt bränna upp henne som någon sorts häxa.

Man skulle inte direkt vilja sitta med vid den julmiddagen när pappa Wilbur blivit lite passivt aggressivt SD-glöggfryntlig och ska säga ett par sanningens ord.

Men vem bryr sig om detaljer?

Det händer att ett omslag är väldigt mycket bättre än boken. Det borde vara fallet när det kommer till My antifa lover – a riot of the heart, men bara blåsningen i att ha en så säljande titel på ett så starkt omslag, med ett så förvirrat innehåll.

Vad ska jag säga? Det har ändå något även om det inte är några som helst litterära kvaliteter.

Och, vill jag understryka, det liggs absolut ingenting.

Att påstå att boken saknat redaktör vore en underdrift. Men också ett pinsamt misstag då det tycks ingå i genrekonventionen.

Jessica Strangers romancedrama är inte skriven som ett politiskt statement, men i vår förvirrade tid råkar den ändå snubbla rakt in i debatten och säga något om var vi är.

Pseudonymen har även skrivit en erotisk novell om Donald Trump med namnet Not my president but my lover.

Inte heller den verkar egentligen handla om honom då han inledningsvis har ett vanligt jobb på kontor och gillar äldre kvinnor.

Alla gör vi vårt för att motverka polariseringen.