Vi har slösat år på att försöka utröna om Trumps följare är fascister

ESSÄ. ”Så, vi har inte arresterat honom. 2–3 dagar gick. Vi skickade in U.S. Marshals. Tog 15 minuter sen var det över. En kvart, det var över, vi fick honom.”

Man brukar undra om det fanns tecken. Såg de inte vad som höll på att hända? Hur kunde de låta honom hållas?

Antagandet är att vi var som den kokade grodan – som inte märker att vattnet är för varmt förrän det är för sent. 

Med Donald Trump var det inte så. Vi visste redan från början ungefär hur illa det skulle kunna bli.

I stället blev det som en monotoni i jävelskapen: Trump har bannlyst muslimer. Trump bygger mur mot Mexico. Trump rekommenderar dödliga mediciner mot covid. Och så vidare.

Till slut blev det ett bakgrundsbrus, all jävlighet som utfärdades och sen drogs i långbänk genom juridiska processer. Man kan inte vara ständigt chockad över att någon beter sig precis som den han är. 

Under 2020 mötte jag Trumps lakejer två gånger på gatan. Den första gången i form av WalkAway, en rörelse som påstår sig bestå av demokratiska avfällingar som nu dyrkar Trump.

Egentligen bara ännu en kamouflerad front för högerextremister. 

Vissa anser dem vara en så kallad astroturf-grupp med kopplingar till Ryssland. Fan vet. 

Hoppas att när framtidens historiker studerar Trump så är det som en fascist som försvann från den politiska arenan efter en misslyckad kupp, med följande riksrätt, i början av 2021

Klart är att de mottagit 10 000 dollar av Alex Jones. Myterna om betalda vänsterdemonstranter i USA är ren projektion från högersidan.

Gruppen sade sig komma för att “städa upp” gatorna i San Francisco och antifascister tvingades ut på gatan för att skydda den hemlösa befolkningen. 

Jag mötte dem på kvällen utanför Women’s Building där ett evenemang ställts in, något de skulle protestera emot, vi var ungefär lika många som de.

En vidrig kväll där smockan hängde i luften. Jag gick därifrån med tungt huvud och sönderskriken hals.

Under slutet av sommaren sköts en antifascist av ett förband från U.S. Marshals, enligt uppgift på uppdrag av Trump själv. 

I Oregon – en stat som rymmer både liberala Portland och några av USA:s farligaste högerextremister – mötte Michael Reinoehl, en antifascistisk aktivist, högerextremisten Aaron Danielson i sällskap med den ökände våldsverkaren Chandler Pappas från den högerextrema gruppen Patriot Prayer. 

Det hände i samband med en bilkaravan till stöd för Trump (samtidigt ett svar på Black Lives Matter-demonstrationerna som pågick).

När Danielson, beväpnad med björnspray, fjäderbatong och pistol, gjorde ett utfall mot Reinoehl avfyrade denne sitt vapen två gånger och dödade Danielson. 

Några dagar senare intervjuades Reinoehl av Vice, och berättade att han var rädd för att överlämna sig till polisen då han var övertygad om att högextremisterna och polisen var i maskopi.

Samma eftermiddag som Vice kablade ut intervjun, anlände U.S. Marshals till adressen han befann sig på och sköt ihjäl honom.  

Trump tog omedelbart åt sig den tveksamma äran för avrättningen och under hösten blev det en återkommande anekdot i hans tal. Det inledande citatet i den här texten är från ett valmöte i North Carolina, i mitten av oktober. 

För oss som följt Reinoehl-fallet bröt detta igenom i surret av obehag. Att en president upprepade gånger skryter om att avrätta politiska fiender måste väl ändå leda till … något?

Andra gången de kom till San Francisco var som en “yttrandefrihetsdemonstration”. 

Extremhögerns fixstjärnor var representerade på flyern: Proud Boys ledare Enrique Tarrio, Joe Biggs från samma rörelse samt InfoWars, Kareem Patton från Patriot Prayer men också Ellen Lee Zhou, en lokal republikan som ställde upp i borgmästarvalet. 

Den här gången var vi mitt i en pandemi, efter de värsta bränderna någonsin och under en historisk rättighetskamp som krävt dödsoffer. Det var ett betydligt större sällskap som omringade det hörn av Civic Center dit evenemanget flyttats. 

En handfull personer vågade sig ut bakom kravallstaketen, plötsligt inte så sturska i sina MAGA-kepsar. Däribland Chandler Pappas, han som var med när Aaron Danielson sköts.

Till slut blev det ett bakgrundsbrus, all jävlighet som utfärdades och sen drogs i långbänk genom juridiska processer. Man kan inte vara ständigt chockad över att någon beter sig precis som den han är

Det gick inte att höra vad som sades i högtalarsystemet när hundratals San Francisco-bor visade vad vi tycker om att utsocknes kom för att mucka gräl och sprida hat. 

Staketen revs och ”patrioterna” lämnade staden med polisskydd, arrangören utan framtänder. 

Det dröjde inte länge innan hans kamrater hånade honom på nätet. 

Reinoehl var inte ett tillräckligt värdigt offer för att markera en vändpunkt. Hans syster beskrev honom som instabil, en sökare. Han hade skjutit ihjäl någon först, självförsvar eller inte, och framförallt beskrevs han som ”antifa”. 

Under sommaren blev det väldigt viktigt att alltid ta upp ”antifa” i samma andetag som man talade om fascisterna och deras väpnade demonstrationer runtom i landet. 

Fascisterna är såklart farliga, men det får ju inte gå för långt åt det andra hållet heller. 

Robert O. Paxton, statsvetare och historiker, är en av USA:s främsta experter på fascism. 2017 skrev han en artikel i Harpers om sin ovilja att kalla Donald Trump fascist.

”Men vi bör tveka innan vi sätter denna allra giftigaste etikett på Trump. En sådan term är endast berättigad om den ökar och belyser förståelsen.”, Paxton ansåg att ord som ”plutokrat” och ”oligark” var bättre lämpade. 

I boken The Anatomy of Fascism som skrevs 2004 försöker han förmedla en förståelse av fascismen genom fem stadier: skapandet av en rörelse, etableringen i det politiska systemet, maktövertagandet, förvaltandet av makten och ett femte stadium där fascismen antingen radikaliseras eller övergår i entropi. 

Det är en mycket intressant bok, men med Paxtons definitioner passerar nästan bara Hitlers Tyskland och Mussolinis Italien nålsögat. 

Paxton är svår att applicera på gryende rörelser och demagoger, då fascism uppstår när den tagit makten och fulländas när den ersatt demokratin.  

Men efter stormningen av Kapitolium har han ändrat sig. 

I en krönika i Newsweek meddelar Paxton att Trump, i och med uppmaningarna att storma Kapitolium, har kvalificerat sig för den giftiga etiketten. Något sent, kan tyckas.

Till och med liberalerna i #TheResistance har kallat honom Mango-Mussolini i fyra år. 

Paxton kommer från akademin och måste vara pedantisk. Men i den folkliga debatten finns det anledning att koppla ihop de rasistiska och auktoritära högerextrema rörelserna i samtiden och historiskt. 

Jag är inte experten, men de som vi möter på gatan kallas ”fash” här – kort för fascists.

Proud Boys ledare Enrique Tarrio arresterades två dagar innan Kapitolium stormades för innehav av två högkapacitetsmagasin till handeldvapen han saknade tillstånd för. 

Joe Biggs syns på en av videorna inifrån från Kapitolium, och den som filmar frågar: ”Biggs, vad har du att säga?”. ”It’s awesome!”, svarar han. 

Chandler Pappas sitter häktad för att ha misshandlat och pepparsprejat sex poliser under samma dag. 

Under händelserna runt Kapitolium syntes Proud Boys i tröjor med texten 6MWE, en syftning till förintelsen och frasen ”6 million wasn’t enough”.

Vi har slösat decennier på att röna ut om just den här högerextrema rörelsen är en perfekt analog till NSDAP. På något sätt slutar det alltid med att ingenting är fascism, på sin höjd mousserande högerpopulism. 

Det där är ju ingen fjäril, det där är ju en larv! Om och om igen.

Nu har de som nyligen stöttat Trump öppnat den stora burken med ”healing” och ”bridging the divide”, som om ”fuck your feelings” inte varit Trump-kollaboratörernas inofficiella valspråk i fyra år. 

I Sverige fyller ordet ”polarisering” samma överslätande funktion. 

Att erkänna att Republikanerna länge har varit ett högerextremt parti innebär en helt ny medielogik.

En där man måste erkänna att 75 miljoner människor i landet antingen är rasister eller tillräckligt kallhamrade för att tycka att Trumps rasism är något man kan bortse ifrån. 

I stället byggs myten att högerextremism är en rimlig reaktion på nästan vad som helst som kan stämplas som vänster. Om du gör motstånd blir det bara värre.

Kvinnan som misshandlas av sin man kanske skulle lagat en godare middag? Sanningen finns alltid i mitten, och den mitten flyttas ständigt högerut.

När vi slår på CNN pratar de om kuppen i imperfekt. Det är lätt att tro – att hoppas – att det här var en anomalisk händelse som markerade slutet för trumpismen. Men problemets rot är oförändrad. Den stora skillnaden är att hela landet har sett in bakom gardinen. 

Det återstår att se vilka vi blivit av det. Vi har ännu inte sett vilka stämningar först Bidens installation och sedan riksrättsprocessen kommer att piska upp. 

Om Republikanerna kommer att alliera sig med Demokraterna eller MAGA-kepsarna på gatan, om vi kan lita på att polis och militär står på statsmaktens sida om det smäller igen. 

Man hoppas på det bästa men befarar det värsta.

Hoppas, att när framtidens historiker studerar Trump är det som en fascist som försvann från den politiska arenan efter en misslyckad kupp, med följande riksrätt, i början av 2021.