Efter stormarna: ”Vet inte vad vi ska äta”

Kläderna har fortfarande inte torkat. Tvättlinorna under hustaken badar i tät dimma som sugs in i textilierna.

De hemvävda kjolarna, de mönstrade strumporna och fleecetröjorna som räddades ur översvämningarna blir till färgklickar som lyser mot allt det lerbruna.

Samhället Bulej på Guatemalas västra högplatå består av pöliga grusvägar och omålade trähus. 

Det har snart gått en månad sedan orkanerna Eta och Iota drog fram över Centralamerika.

– Den enda torra platsen i Bulej är vattenkranen eftersom rören förstördes av stormen, säger Juana Gómez Hernández som har tillbringat flera dagar med att tvätta kläder i jordigt vatten.

– Jag har inte ens kommit halvvägs. 

Juana Gómez Hernández är 28 år men hennes leder värker som hos en gammal kvinna.

Det är åtta grader i luften och flodvattnet skär kallt mot hennes bara vader.

En vattentyngd filt drar nästan iväg med henne i strömmen. Hon skrattar när hon försöker balansera mellan den hala jordbotten och vassa rester av majsplantor. 

Innan stormen Eta kom var vattnet hon står i en åker. 

– En bit bort odlade jag majs och bönor åt min familj. Det har varit mitt enda levebröd sedan jag var 13 år. Jag vet inte vad vi ska äta tills det går att skörda på nytt om ett halvår. Det känns som att vara naken, att ha förlorat allt.

I Bulej arbetar de flesta på småskaliga odlingar av majs och bönor för egen konsumtion.

Varje år besöker regnovädret, eller yax’nhab’ på det lokala mayaspråket chuj, bergsregionen de bor i. Ibland regnar det i flera veckor, som nu. 

– Aldrig tidigare har odlingarna förstörts. Så här mycket regn har jag inte sett förut, inte tillnärmelsevis. 

Juana Gómez Hernández tömmer en sten från den rosa plastsandalen som hon burit i vattnet hela dagen. Hon pekar med handen ovanför midjan.

– Hit nådde vattnet. Min svärfar väckte oss klockan tio på kvällen och skrek att regnvattnet dränker oss. Vi hann inte rädda något. Kläderna går att tvätta i alla fall. 

Elva dagar efter orkanen Etas framfart ringde Juana Gómez Hernández till sin 35-årige make Lucas Garcia, som delar ett rum med andra papperslösa migranter i amerikanska Miami.

”Var inte orolig”, sade Juana Gómez Hernández till maken, ”nu är ovädret snart över.”

Dagen därpå nåddes hon inte av Lucas Garcias samtal.

I Bulej hade en ny storm slagit ut el- och telenätet.

Vägarna var oframkomliga och invånarna isolerade i vattnet som återigen steg. Stormen Iotas öga nådde aldrig Guatemala men förödelsen blev omfattande där regnet efter den andra orkanen, Eta, ännu inte upphört.

– Jag kände mig ledsen för att jag hade lämnat min familj. Samtidigt tackade jag Gud för att jag hade åkt, vad hade vi gjort annars? Nu kan jag sända hem lite pengar till mat, berättar Lucas Garcia via en videolänk från Juana Gómez Hernández mobiltelefon.

Deras två yngsta barn, fem respektive sex år, hänger över hennes axel för att få en skymt av sin pappa på mobilskärmen.

Barnen vinkar till pappa som sitter framåtlutad med kepsen på. Han säger att han saknar dem mycket. Det var tre månader sedan de tog farväl av varandra.

– Jag åkte för mina barns skull. Jag vill att de ska studera och jag vill bygga ett ordentligt hus åt dem. I Bulej finns inga jobb, säger Lucas Garcia och fortsätter.

– Jag lyssnade på grannar som kom tillbaka från USA och som sade att det finns jobb där trots covid-19. De hade rätt och jag hittade ett restaurangjobb. Om åtta, nio månader har jag betalat av skulden till människosmugglaren. Innan dess kan jag inte lägga undan pengar men sedan ska jag arbeta i ett eller två år innan jag åker hem. 

Bulejs småbrukare har varken försäkringar eller fackförbund att luta sig mot.

För majoriteten av de omkring 350 familjer i byn som drabbats av översvämningarna heter räddningen remesas – remittering på svenska – vilket är pengaöverföringar från utlandet.

Minst 80 procent av Bulejs befolkning tar emot pengar från framför allt papperslösa familjemedlemmar i USA. De har blivit den ekonomiska motorn med vilken orten hoppas resa sig igen. 

41-årige Felipe Gómez, till exempel, bodde några meter från Juana Gómez Hernández tills stormen Eta sköljde bort hans hem. Själv har han inga släktingar i USA men han har fått gåvor från vänner som har det.

Med hjälp gåvorna bygger han ett nytt hus av robust tegel. Aldrig mer tunna träplankor som inte står pall för vädret.

Under tiden härbärgeras han och hans nio barn i ett rött tegelhus på andra sidan vägen. Där bor även två andra familjer som blev hemlösa av regnet.

Felipe Gómez hoppas på att hitta ströjobb på ortens husbyggen, som blomstrar trots coronakrisen, för att kunna ta ett lån på motsvarande nästan 11 000 kronor och färdigställa sin nya bostad. 

– Om tre veckor tror jag att min familj kan flytta in. Hur lång tid bygget tar beror på hur mycket det regnar, säger Felipe Gómez.

Juana Gómez Hernández svärfar, som hjälper till på Felipe Gómez husbygge, kommer förbi och hälsar.

– Bara det inte kommer en ny storm, säger han.

Juana Gómez Hernández förklarar att efter Eta och sedan Iota och så regnet som aldrig upphör, känns det som att vad som helst kan hända. 

Hon försöker dölja oron inför sina barn. Framför allt från sin sexåriga dotter, som har varit ängslig sedan dagen då de tvingades fly hemmet. Tzin, tzin, säger dottern på chuj när det regnar. Rädd, rädd. 

– Hon är rädd att vattnet ska komma in i huset som det gjorde innan. Mamma, säger hon, vi åker härifrån, till pappa, berättar Juana Gómez Hernández.