Var femte svensk riskerar att hamna i fattigdom, enligt en ny rapport från Eurostat. Detta är en rekordhög notering och placerar Sverige efter länder som Tjeckien, Polen och Slovakien.

Och med coronakrisen väntas fattigdomen bli ännu större.

2014 spreds nyheten att Sverige har västvärldens snabbast växande klyftor. Detta, som då var så ofattbart, chockerar oss inte längre. 

Att ojämlikheten vuxit och fortsätter att växa i vårt en gång så jämlika land är något vi närmast kapitulerat inför.

Sex år senare rankas vi som landet med störst inkomstklyftor i Norden och både OECD och Världsbanken efterlyser en svensk utjämningspolitik.

Faktum är att vi lever i en verklighet som på många sätt påminner om livet för hundra år sedan.

Vid 1900-talets början tjänade den rikaste tiondelen hälften av landets totalinkomst. I dag äger den rikaste procentenheten – med utlandsskrivna svenskar inräknade – 40 procent av landets samlade privata förmögenheter.

Vi har fler dollarmiljonärer per capita än USA. Här finns hela 180 miljardärer – ägare av 1 000 miljoner kronor eller mer – som tillsammans har tillgångar på astronomiska 2 200 miljarder kronor, vilket är dubbelt så mycket som svenska staten.

Samtidigt fördjupas alltså den svenska fattigdomen.

”Fattigdom skapar drömlösa tillstånd, drömlösa tillstånd är farliga för samhället”, skriver författaren Susanna Alakoski.

För fattigdom är mycket riktigt farligt. Klyftor är farliga i flera bemärkelser.

För hundra år sedan var Sverige ett helt igenom uppdelat samhälle, vilket ansågs naturligt. Parallella samhällen hade alltid samexisterat inom landets gränser.

Så rigida och orubbliga var klassgränserna.  Människor umgicks, bodde, arbetade, föddes och dog inom sin klass. Alla visste sin plats i den stenhårda hierarkin.

En inbyggt föraktfull, darwinistisk människosyn dominerade där de rika förklarade sin egen upphöjdhet med teorier om högre intellekt medan de fattiga ansågs lata och dumma.

”Les classes dangereuses”, de farliga klasserna, kallades gruppen fattiga efter franska revolutionen. Begreppet etsade sig fast i också den svenska elitens diskussioner om hur man skulle hålla makten borta från pöbeln. 

Det fanns därför ingen som helst samhällsmotivation att avhjälpa fattigdom som fenomen. 

Inte förrän arbetarrörelsen föddes.

Fattiga delades upp i förtjänta och oförtjänta. De som trots sjukdom eller skador ansågs kunna jobba kastades ut ur fattighusen.

Detsamma skedde med deras barn. Resultatet blev ”besvärliga” skaror av tiggarbarn som strök runt på landsvägarna.

Än är vi inte där, och låt oss hoppas att vi aldrig mer behöver se barn tigga på våra gator.

Argumenten inom högern bygger på samma tankar som då – de fattiga har sig själva att skylla och ska inte ligga samhället till last. Högerns utspel i dag är också väldigt lika dem för hundra år sedan. 

Försörjningsstöd ska endast ges vid motprestation och fler låglönejobb måste införas.

Här kommer vi till det riktigt farliga.

De senaste årens skenande klyftor visar en tydlig tillbakagång till 1800-talssveriges rigida skiktning av samhällsklasserna.

Ett samhälle där den ekonomiska eliten aldrig behöver möta de fattiga utom vid rut-städningen av villan eller när barnen sköts om av barnflickan. 

Vi får ett samhälle där vi inte längre ser varandra som medmänniskor i en gemenskap. Och med ett återcementerat klassamhälle där endast delar av befolkningen räknas utmanas demokratins grundidéer.

Här blir det uppenbart hur central jämlikheten är för demokratin. 

Precis som när eliten kämpade mot införandet av rösträtten göder rädslan för de farliga klasserna framväxten av precis samma idéer nu som då.

Faktum är att reaktionära krafter, som vill se ett samhälle där människor som anses mindre värda inte har en talan, redan finns – och växer.

Därför är det nödvändigt att tala om jämlikhet. Om farliga klyftor.

Striden för det mest självklara måste tas på nytt. Klassamhället håller på att bli livsfarligt igen.