Våren 2020 slogs jag av insikten att det gått veckor sedan jag haft en helt virusfri konversation. 

Efter en rofylld sommar med lägre R-tal svepte andra vågen in. Återigen infekterar smittan varje samtal. 

Men det finns skillnader mellan då och nu. 

Då pratade många om behovet av ett mer stöttåligt samhälle. Om hur krisen visade att livsmedelsarbetare och lastbilschaffisar var viktigare än börsmäklare och bolagsjurister. Om att vårdpersonalen borde få löneökningar i stället för applåder. 

Nu möter jag muttrande om festsugna unga som dränerar testresurserna. Restriktionströtthet. Domedagstoner från krognäringen. Teknikaliteter och grupptänk i stället för strukturella lösningar och gemenskap. 

Alla dessa slutsatser är helt subjektiva. De är också fullt tillräckliga för att göra mig på dåligt humör. 

Nyligen ondgjorde jag mig över hur enkelt det är att överge ädla föresatser. Hur finanskrisen 2008 föll i glömska när bostadskarriär blev den urbana medelklassens folksport. Hur varje läxa vi inte lär oss ökar sårbarheten.

– Fast det där är inte säkert, sade min vän som tvingats lyssna på utläggningen.

– Finanskrisen påverkade inte så här många människor. Andra världskriget påverkade inte i närheten av så här många människor. Och då fanns inte sociala medier heller, nu pratar alla om samma sak samtidigt. Det här är första gången i historien som hela mänskligheten delar en gemensam erfarenhet.

Klimatkrisen då? försökte jag. 

Men nej. Den globala uppvärmningen är mycket riktigt global, men också en långt långsammare process än pandemin. Både klass och geografi påverkar utsattheten. Vad gäller viruset har välfärd och vårdsystem förstås betydelse. Men till skillnad från torka och stigande havsnivåer är covid-19 i sig farligare för välbärgade äldre män i väst än för tonårsflickor söder om Sahara eller i Sundarban. 

Med en spirande känsla av hopp insåg jag att min vän hade rätt och jag fel. 

Under hela året har jag haft tät digital kontakt med vänner runt om i världen. Vissa vittnar om stenhårda nedstängningar. Andra om ödelagd ekonomi. Men vi har haft en gemensam referensram.

De skillnader i förutsättningar som normalt präglar våra liv har inte försvunnit – men de har krympt när vi i stället talat om likheterna. 

Inom krishanteringsforskningen är det väletablerat att människors spontana reaktion på prövningar inte är plundring – utan stärkt sammanhållning. Men bäst före-datumet är kort. För att bygga ett hållbart samhälle – den ambition som uttrycks i FN:s globala mål – måste sammanhållningen förvaltas. 

Pandemin ödelägger liv och länder, men kanske kan mänsklighetens första verkligt gemensamma erfarenhet lägga grunden för något bättre. 

Jag tror inte det, men jag hoppas att jag har fel. Igen.