Det var på FN-organet ILO:s internationella arbetskonferens 2019 som konvention om avskaffandet av våld och trakasserier i arbetslivet antogs. Men vägen dit var snårig och full av konflikter viket Arbetet Global tidigare har berättat om.

Konventionen har av bland annat den svenska regeringen omnämnts som en ”metoo-deklaration” eftersom den till en början siktade på att fokusera på kvinnors utsatthet på den globala arbetsmarknaden men sedan vidgades till att omfatta alla.

Hittills har dock bara Fiji och Uruguay ratificerat, alltså skrivit under, konventionen. I Sverige har processen inletts men efter att den svenska ILO-kommittén tittat på konventionen kvarstår fortfarande oklarheter kring hur en ratificering skulle överensstämma med svensk lagstiftning.

Nu ska den frågan analyseras av en särskild utredare, meddelar regeringen i ett pressmeddelande.

– Sverige var pådrivande för att konventionen skulle röstas igenom förra året. Nu behöver vi se över hur konventionen förhåller sig till befintlig lagstiftning. Ingen ska behöva utstå en arbetsmiljö där våld eller trakasserier förekommer, säger arbetsmarknadsminister Eva Nordmark enligt pressmeddelandet.

ILO-konventioner

• ILO:s konventioner är juridiskt bindande internationella traktat som FN-organets medlemsländer kan skriva under (ratificera). Konventionerna anger hur länderna ska hantera relationer mellan anställda och arbetsgivare. De länder som skriver under konventionen måste anpassa sin lagstiftning så att de lever upp till dessa.

• Konventionerna antas under FN-organets internationella arbetskonferens som hålls i maj/juni varje år. Det finns för närvarande 190 ILO-konventioner.

• Om ett land bryter mot en konvention så finns inget ekonomiskt straff eller liknande. Däremot kan ILO granska och kritisera förhållandena i ett land, vilket kan vara besvärande.

• ILO har åtta så kallade kärnkonventioner som är extra viktiga att följa. Dessa kärnkonventioner (C29, C87, C98, C100, C105, C111, C138, C182) handlar om att skydda rätten för arbetsmarknadens parter att organisera sig samt hindra tvångs- och barnarbete och jobba för lika lön för män och kvinnor.

Källa: ILO