Satyendra Satendra från Indien kom till Iran för att jobba på ett lastfartyg för tre månader sedan. Men han fick aldrig gå ombord. Besättningsbytet gick inte att genomföra när coronaviruset slog till.

Tillsammans med ett tjugotal andra sjömän tvingades han i stället till strikt karantän på ett avsides hotell längs kusten. 

Arbetsgivaren tar inget ansvar, inte heller den iranske agenten som skulle hjälpa dem under utlandsvistelsen, förklarar Satyendra Satendra via textmeddelanden i telefonen. 

”Vi försöker överleva och delar mat mellan oss”, skriver han. 

20 000 indiska sjömän hamnade i limbo när coronapandemin slog till. Sanjay Prashar, styrelseledamot i Internationella sjöfartsorganisationen, ser mycket allvarligt på läget.

Sedan tidigare har han försökt pressa på regeringen att inleda samtal med länder om besättningsbyte, så att de indiska sjömän som är fast kan komma hem medan andra kan flyga i väg för att börja jobba. 

För Satyendra Satendra står hoppet till den 14 juni. Då verkar det som att han ska få komma med ett flyg till Delhi, tack vare hjälp från Sanjay Prashar.

I början av maj publicerade Internationella sjöfartsorganisationen ett tolvstegs protokoll för att genomföra säkra besättningsbyten. 

Men från enskilda stater har det varit väldigt tyst. Samtidigt som landsgränser förblir stängda och visumprocesser tar längre tid. 

Omkring 80 procent av världshandeln är beroende av sjöfrakt. Och nu varnar fler för att en stor del av handeln kan komma att stoppas om inget drastiskt sker för att lösa situationen för de cirka 150 000 sjömän som tvingats fortsätta jobba ombord trots att deras kontrakt löpt ut för länge sedan. 

Enligt internationella konventioner får sjömän högst arbeta ett år till havs innan de har rätt till betald ledighet. För många av de som nu är strandsatta har denna tidsbegränsning passerat för länge sedan.

Vissa har befunnit sig ombord i mer än 15 månader. 

Branschen räknar att det också finns ytterligare 150 000 sjömän på land som inte fått återvända till sina hemländer.

”Många har rapporterat om problem med den mentala hälsan och fysisk utmattning, vilket minskar deras förmåga att utföra sina jobb säkert”, skriver FN:s arbetsmarknadsorgan ILO i ett uttalande för att denna vecka sätta ytterligare press på länder att ta ansvar för besättningarna. 

För rederier som tecknar avtal med det internationella transportfacket ITF får besättning endast vara nio månader ombord.

ITF har under våren gått med på två tvångsförlängningar av befintliga kontrakt men nu är det stopp. Från 16 juni upphör alla tvångsförlängda kontrakt. 

”Vi kommer inte säga till sjömän att de måste stanna ombord. Vill de gå av då så ska vi hjälpa dem att komma av”, säger ITF:s generalsekreterare Steve Cotton i ett uttalande. 

David Hammond är grundare av den ideella organisationen Human Rights at Sea.

Han menar att det snabbt måste till en gemensam strategi på statlig nivå gällande säkra och snabba besättningsbyten inom den maritima världshandeln.

– Utan besättningar stannar den internationella sjöfarten, säger han.

Sjöfartskonventionen

FN:s sjöarbetskonvention fastställer rättigheterna globalt för anställda till sjöss, den trädde i kraft 2013.

Transportfacket ITF-avtal ombord på ett fartyg är ett slags kollektivavtal och en minsta möjliga garant för att arbetsvillkoren ombord är drägliga. Men att ett fartyg har ITF-avtal-betyder inte att de verkliga arbetsvillkoren ombord är acceptabla.

ITF-inspektörer har i uppdrag att kontrollera fartyg med bekvämlighetsflagg, det vill säga fartyg som är registrerade i ett annat land än där ägaren finns.